Hej, det är Eva. Kan du hjälpa mej med en sak. Det är inte bråttom. Jag skulle behöva …

Sedan följer en beskrivning på något som man inte kan köpa i ICA-butiken eller på något annat som Eva kan behöva. Idag gällde beställningen en kam. Men det skulle vara en kam med speta. Jag ursäktade mej med att jag inte visste vad en kam med speta var för något, men Eva svarade att det visste man säkert i en butik som sålde kammar. "Det är något för damer, därför vet du inte vad det är". Jag fick intrycket av att det var något som måste inhandlas i någon specialbutik för damer dit herrar normalt inte har tillträde. "Nej, det är en vanlig kam. Fast med speta!"

Senare på dagen passerade jag det stora köpcentrat och drog mej till minnes Evas beställning. Jag var just utanför Den Stora Parfymaffären, och jag fick ett infall att kolla om man där kunde köpa en kam med speta. Jag drog ett djupt andetag och gick in bland alla dessa flaskor och burkar som gör våra damer, och några herrar, så oemotståndliga. Jag har alltid fascinerats av de övervackra damer som jobbar på parfymavdelningar, hur ser rekryteringsprocessen ut? Själv smög jag runt bland hyllor, gondoler och diskar och letade efter kammar, i förhoppning att kunna hitta den eftersökta kammen med speta. En av de änglalika lägger märke till min närvaro och bränner av ett felfritt, om än något kylslaget, leende och säger: "Kan jag hjälpa min herre med något?" Min herre! OK jag har ju kostym med slips på mej dagen till ära, och med smicker kan man komma långt. Men, jag undrar hur tilltalet hade varit om jag kommit i min MC-jacka och jeans. "Jag letar efter en kam med speta!" Den unga damens leende försvann och i hennes stora blå ögon kunde jag läsa något som kunde vara bestörtning eller förvåning. Hon upprepade "Spätta?" och jag nickade för att bekräfta att hon delvis hade hört rätt, men jag korrigerade uttalet. I detta läge valde skönhetsambasadören att ta till det enklaste av alla knep för att bli av med en oönskad kund. "Nej, det har vi inte", sa hon, denna gång utan leende. Jag gjorde misstaget att inte direkt acceptera att jag blivit avvisad, utan frågade om hon kunde visa mej sitt lager av kammar, så kanske vi gemensamt kunde hitta en kam som åtminstone hade en antydan till speta. Den unga damen retirerade och jag såg att hon kollade att alarmknappen satt på det vanliga stället. "Vi har inga kammar alls", och så snurrade hon runt och försvann in bakom en disk. Hon kastade en blick över axeln för att kolla att jag inte förföljde henne med fler frågor.

Skam den som ger sej. Jag såg på klockan att jag skulle hinna med ytterligare ett försök att handla kam med speta, och ett av dessa nya Apotek, som inte längre heter Apotek utan något helt annat, lyste som en inbjudande oas mot mej. Jag gick in bland huvudvärkspulver, plåster, munvatten och allt annat för den personliga hygienen. Jag kände att det var hit jag skulle ha gått direkt, det var här man skulle hjälpa mej med en kam med speta. Om man hittade vad man behövde så var detta bara att ta från hyllan och gå och betala, men hade man knepigare önskemål så fick man ta en kölapp och vänta på att få råd och hjälp av en levande varelse. Det tog tio minuter innan det blev min tur. Jag framförde mitt önskemål om en kam med speta. Damen bakom disken, som säkert hade högskoleutbildning till apotekare eller åtminstone receptarie, hade kunnat hjälpa mej om jag hade haft elaka sår på hälen, sura uppstötningar eller var i behov av blodiglar. Men min begäran gjorde henne helt perplex. "Men det har vi inte här, detta är ett Apotek!" Jag sa då att jag hade hittat tvål, tandkräm, medel mot armsvett och annat som jag förknippar med en god kroppsvård och hygien, så varför inte en kam med speta. Men damen bakom disken var redan klar med mej och hade tryckt fram nästa kund, men förtydligade än en gång att kam inte ingick i Apotekets utbud av varor.

Något modstulen gick jag till Claes Ohlson, som var anledningen till att jag tagit mej till centrum, och där blev jag genast gladare. Mitt behov av små kontakter, konstiga batterier, små sliprondeller och annat som varje normal man har behov av med jämna mellanrum, fanns just här. Med återställt lugn och vid gott mod gick jag mot kassan. Där ser jag att man har bullat upp med rakhyvlar av det senaste slaget med åtta supertunna blad som smeker bort ditt skägg. Om man har rakhyvlar så har man naturligtvis kammar, både med och utan speta. Jag får tag på en katalog, men innehållsförteckningen ger mej ingen hjälp, jag får gå till Kundtjänst. Damen före mej i kön försöker övertyga killen bakom disken att hon borde få byta någon slags köksmaskin som gått sönder. Jag hör hur Claes Ohlsonrepresentanten försöker värja sej med att påstå att den uppvisade skadan bara kan uppkomma om man tappar apparaten i golvet, kanske i ett stengolv. Damen med maskinen blir allt mer desperat och nästan skriker: "Men den är ju sönder!" Till slut ger killen bakom disken upp och skriver in en massa uppgifter i sin dator. "Jag skickar den till Insjön, så får de besluta där!" Nu är det min tur och jag anlägger en lättsam ton för att reklamationsmannen skall få en enkel uppgift ovanpå den svåra, och därmed se livet lite´ ljusare. "Jag skulle bara köpa en kam med speta, men jag hittar inte var de finns i butiken!" "Det gör inte jag heller, vi säljer inga kammar alls! Får det inte vara en fön eller en hårklippningsmaskin istället?" Jag övervägde hårklipparen, men avstod.

På väg tillbaka till bilen står jag plötsligen utanför Den Exklusiva Hårsalongen. Att jag inte tänkt på detta tidigare! Om det är någonstans som det finns kammar så är det naturligtvis hos Frisören. Jag tar mej in i detta hårtempel, sicksackar mej fram mellan herrar och damer i olika stadier av försköning och spanar in en dam som inte håller på med någon kund. Jag ursäktar mej med att jag fått ett uppdrag att utföra, nämligen att köpa en kam med speta, men att jag hitintills gått bet. Här borde det finnas hundratals kammar, och mitt önskemål är bara att få köpa en enda, men det skall vara med speta. Damen mumlar något ohörbart och drar sej innanför ett vackert skynke som avskärmar salongens inre, hemliga räjonger. Efter ett par minuter kommer hon ut med en kaffeburk som innehåller några kammar. De ser helt normala ut, frånvaron av någon form av speta är total. Detta kan jag säga, fast att jag inte har en aning om vad en speta är. Jag får beskedet att jag kan få köpa vilken som helst av de spetalösa kammarna för tio kronor styck. Detta är de enda kammar som hon har att sälja. I min desperation köper jag en kam för tio kronor, bara får att få ställa frågan till damen: "Om du skulle köpa en kam med speta, vart skulle du i så fall gå?" Det vet damen inte, med tipsar om en affär med bijouterier och annat krams som finns i andra änden av köpcentrumet.

Nu är jag fast besluten att klara av mitt ärende, det har blivit en principsak. Kanske borde jag ha kollat med Wikipedia innan jag gick hemifrån, för på nätet finns ju all världens kunskap. Där om någonstans borde jag ha kunnat få anvisning om lämpligt inköpsställe för kam med speta. Men efter diverse letande finner jag bijouteributiken, en dröm med saker och ting vars användning jag inte kunde föreställa mej. I affären finns en dam med ett väldigt hår, svart som natten. Jag framför mitt önskemål om en kam med speta, och får till svar två outgrundliga, mörka ögon och motfrågan: "Vad er spreta?" Jag förklarar att det vet jag inte, men att det är precis vad jag vill ha. Damen förklarar att det är svårt för henne att sälja något till mej som inte ens jag själv vet vad det är. Nu blir jag desperat och frågar henne om butikens lager av kammar. Jag får till svar: "Inte spreta!" Och det är i detta ögonblick som jag börjar tvivla på vad det är jag håller på med. Har jag blivit utsatt för ett practical joke, precis som ett sådant som man brukade utsätta nya springpojkar för. "Gå till förrådet och hämta ett ögonmått och lite rörånga!" Jag vänder på klacken för att lämna butiken, fast besluten om att inte göra fler försök att köpa kam, varken med eller utan speta.

Utanför butiken stannar jag för att orientera mej, var finns parkeringsdäcket med min bil? Då hör jag bakom mej damen från bijouteributiken: "Duva, jag har påse med kammer. Bara tjugonio kronor för sju kammer." Jag vänder mej om och där står hon och vinkar inbjudande med en plastpåse med kammar i olika färger. I detta ögonblick ger jag upp min princip att inte ändra mej när jag väl fattat ett beslut. Jag köper påsen med kammar, varför vet jag egentligen inte.

Väl hemma berättar jag för min fru om mina vedermödor. Jag utelämnar ingenting, jag gör få, om några, utvikningar. Hustrun rullar färsbiffar till middagen. Min presentation avslutas med att jag häller ut alla mina kammar på köksbordet, den från frisersalongen och de sju från bijouteriet. Hustrun kastar en snabb och förströdd blick på bordet och meddelar: "Den röda kammen är ju med speta." Jag tittar som förhäxad eller slagen på en röd kam som skiljer sej från de andra genom att dess ena kant är utdragen till ett långt spröt. "Men", tillägger hustrun liksom i förbifarten, " Eva gillar inte rött. Hade man inte andra färger?" Hustrun återgår till att rulla färsbiffar, medan jag står kvar, paralyserad, med mina kammar, sju vanliga och en med speta. Fast i fel färg.