Månad: september 2019

Alla är så duktiga och går på gym eller promenerar, vilket får mig att känna mig som en soffpotatis. För att råda bot på detta så gick jag och Hans på gymnastik på Träffpunkten i Tuve. Sedan märkte jag att jag blev tröttare och tröttare, och att jag dessutom fick ont i mitt högra knä, men diagnostiserad artros. Av slöhet la jag därför av med gymnastiken, och det har ju inte min kondition blivit bättre av.

Jag tog upp saken när jag var på Vårdcentralen senast, och då fick jag tips om Medicinsk Yoga, där konditionen inte spelar så stor roll men att man jobbar med rörligheten i muskler och leder. Jag fick reda på att dels så fanns det Medicinsk Yoga på Lundbybadet om onsdagarna klockan halv elva, och dels på fredagarna på Knutpunkten i Tuve klockan halv ett. Jag bestämde mig för att prova och se vilken typ som passade mig bäst.

Idag var jag på Lundbybadet tillsammans med trettio damer i varierande åldrar samt två herrar. Vi skulle sitta på golvet, och som ni vet är det inte min starka sida. Men jag hade medicinerat innan, så just att sitta på golvet gick bra. Värre var att inta den kontemplativa ställning som är så typisk för Yoga, det klarade jag inte alls, jag kan inte vika mitt högra knä så mycket som skulle behövas. Men vi fick rådet att ta i så mycket som vi klarade, så jag fick sitta med det högra benet i en onaturlig ställning rakt fram. Övningarna gick för övrigt bra, det var mycket med att man skulle andas, och det klarar jag tack och lov ganska bra än så länge.

Sedan kan man undra hur nyttigt det är för en person som är lika smittkänslig som jag att vara i ett ganska trångt rum med en massa människor. Nu var det inte så många som hostade, men det tål att tänka på när höstförkylningarna väller in över Hisingen.

Jag var på en föreläsning som arrangerades av Blodcancerförbundet. Den arrangerades här i Göteborg på Scandic Hotell vid Centralstationen. Avsnittet om AML skulle hållas av Lars Möllgård, men han hade blivit sjuk och ersattes av dr Hege, vars efternamn jag har glömt bort i hastigheten. Vi som var på föreläsningen fick Heges presentationer, och om någon är intresserad så kan jag skicka en kopia.

Jag förstår att en läkare måste tala klarspråk. Leukemi, däribland AML, är en obotlig dödlig sjukdom, så vi som har denna åkomma vi kommer att dö. Det samma gäller för övrigt alla människor, men för oss patienter är det mera påtagligt. Det jag fäste mig vid var att Hege sa att kroppen tål ett femtiotal blodtransfusioner sedan orkar inte blodådrorna och hjärtat med mer. Jag vet inte hur många blodtransfusioner som jag har fått, men låt oss säga att jag fått tjugofem stycken. Då har jag tjugofem kvar tills liemannen kommer för att hämta. Men det är inte så att man tål fyrtionio och kan må bra och sedan kommer den femtionde och då dör man knall och fall. Man blir istället gradvis sämre.

Det kommer fler och fler mediciner som man kan prova, men är man över åttio år så får man inte det. Jag fick inte klart för mig varför det på det viset, kanske är det av ekonomiska skäl, för många nya behandlingar är mycket kostsamma.

Sammanfattningsvis: Det är bra att få kunskap om sin sjukdom, men samtidigt blir man påmind om det oundvikliga slutet.

Jag fick blod förra veckan, det tog mer än fem timmar. I går togs nya prover och resultaten var bra, med undantag av kreatininvärdet. Jag dricker och jag dricker, men det blir allt svårare att hålla sig under det magiska KREA-värdet 130.