Jag var på en föreläsning som arrangerades av Blodcancerförbundet. Den arrangerades här i Göteborg på Scandic Hotell vid Centralstationen. Avsnittet om AML skulle hållas av Lars Möllgård, men han hade blivit sjuk och ersattes av dr Hege, vars efternamn jag har glömt bort i hastigheten. Vi som var på föreläsningen fick Heges presentationer, och om någon är intresserad så kan jag skicka en kopia.
Jag förstår att en läkare måste tala klarspråk. Leukemi, däribland AML, är en obotlig dödlig sjukdom, så vi som har denna åkomma vi kommer att dö. Det samma gäller för övrigt alla människor, men för oss patienter är det mera påtagligt. Det jag fäste mig vid var att Hege sa att kroppen tål ett femtiotal blodtransfusioner sedan orkar inte blodådrorna och hjärtat med mer. Jag vet inte hur många blodtransfusioner som jag har fått, men låt oss säga att jag fått tjugofem stycken. Då har jag tjugofem kvar tills liemannen kommer för att hämta. Men det är inte så att man tål fyrtionio och kan må bra och sedan kommer den femtionde och då dör man knall och fall. Man blir istället gradvis sämre.
Det kommer fler och fler mediciner som man kan prova, men är man över åttio år så får man inte det. Jag fick inte klart för mig varför det på det viset, kanske är det av ekonomiska skäl, för många nya behandlingar är mycket kostsamma.
Sammanfattningsvis: Det är bra att få kunskap om sin sjukdom, men samtidigt blir man påmind om det oundvikliga slutet.
Jag fick blod förra veckan, det tog mer än fem timmar. I går togs nya prover och resultaten var bra, med undantag av kreatininvärdet. Jag dricker och jag dricker, men det blir allt svårare att hålla sig under det magiska KREA-värdet 130.