Så har jag varit på Hematologen och diskuterat fortsättningen av min behandling. För att börja från början så skulle man först ta de sedvanliga blodproverna, men då fann Dorys, sköterskan som hade hand om mig, att båda slangarna i min CVK (kateter) var igensatta. Hon försökte med koksalt och sprutor av olika dimensioner, men det gick bara att trycka i koksalt, men inte att suga ut blod. Jag tänkte att nu säger hon att man måste ta bort den CVK som inte fungerar och sätta dit en ny, och jag mindes hur det var sist. Men, till slut fick hon igång den ena slangen och kunde ta nya blodprover.
Då kom Olle W. och vi gick till hans rum. Efter de inledande frågorna om hur jag mådde så berättade han att resultatet av den senaste benmärgsundersökningen var positiv. Antalet omogna stamceller hade minskat från över tjugo till 4,2 procent. Baserat på detta kan man alltså säga att jag har svarat på ett förväntat sätt på min cytostatikabehandling. Nu gällde det fortsättningen. Olle redogjorde för tve vägar:
- man kan ge mig steg två i den ursprungligen planerade cytostatikabehandlingen. Eventuellt kan man tänka sig att minska den något i omfattning. Om man strävar efter att bota min AML så är det bara en fortsatt cytostatikabehandling som kan hjälpa mig till detta mål. Men, det är en farlig behandling och ibland så går det snett.
- den andra möjligheten är den som jag uppfattat att den kallas ASA, och den innebär att jag istället får cellgifterna via injektioner under huden. Normalt sätt så tåler patienterna denna typ av behandling bättre än den tuffa enligt 1. ovan. Det är en ganska utdragen behandling med injektioner varje dag i veckan under flera veckor. För vissa patienter har denna typ av behandling visat sig möta patientens och läkarens förväntningar på överlevnad och livskvalitet.
- den tredje vägen var en ännu mildare behandling, med väsentligt mindre antal besök på Hematologen.
Jag frågade naturligtvis om antalet återstående år av mitt liv var högst för väg 1, under förutsättning att jag klarade behandlingen. Olle ville inte göra en sådan bedömning men sammanfattade att det var den tuffaste vägen men samtidigt den väg som kan ge bäst resultat.
Det var i detta läge som jag fick välja väg. Jag satt alltså bokstavligen med mitt liv i mina händer. Skulle jag ta den tuffa vägen och lägga in mig på nytt på avdelning 141, eller skulle jag hoppas på att den mildare behandlingen enligt väg 2. skulle visa sig vara ”good enough”. Jag försökte resonera om riskerna med väg 1. i ljuset av att jag trots allt har klarat en cytostatikabehandling och att mina provsvar pekar i rätt riktning. Om behandlingen 2. vet jag ingenting annat än det som Olle berättat, men utan att kvantifiera skillnaden i livskvalitet efter respektive behandling. Jag frågade Olle om han skulle avråda om jag valde väg 1, men det skulle han inte göra. Han talade också om att Lars Möllgård hade föreslagit väg 1 i ett PM efter vårt senaste samtal.
Trots risken för att få tillbaka min krånglande mage och korta febertoppar valde jag därför att fortsätta med den påbörjade cytostatikabehandlingen, Gud give att jag valde rätt. Jag valde väg 1. för att jag älskar livet och för att jag tolkade det som Olle sa som att jag därmed gav livet en bästa chans. Olle skall återkomma under veckan med besked om när jag skall läggas in igen.
Efter besöket hos läkaren fick man igång ena slangen på CVKn och kunde ta prover. En timma senare fick jag reda på provsvaren:
Hb 102
LPK 1,5
Neutro. 0,7
TPK 169
Min tolkning av den serie provsvar som jag nu har är att jag definitivt är i remission – ett Hb på 102 utan blodtransfusion har jag inte haft på åratal. Nu vet jag vad jag ger mig in på, och jag skall ta mig igenom ytterligare en cellgiftsvecka i förhoppningen att mina omogna stamceller skall minska ytterligare.