Som ni förstod av det jag skrev, eller inte skrev, i går så var det en dag då jag bara ville krypa under täcket. Det var ett par kamrater som ringde mig, men jag fick be att jag skall få ringa tillbaka en annan dag, för jag orkade ingenting, inte ens tala i telefon. Personalen var orolig för mig och jag fick flera olika mediciner mot illamående. Men, när jag bad om Alvedon då blev det stopp. Paracetamol sänker febern, och en förutsättning för att jag skall få gå hem i morgon är att jag inte har feber, så därför får jag fortsätta att dras med huvudvärken.
Nu har ronden varit här, idag med Olle, och man hade inge kommentarer anat än att vi kör enligt plan A, och det tycker jag låter bra. Jag hör på kvällarna en patient som antingen har ont eller som får besök av vålnader. På avdelningen finns också en kille i tonåren, och hans mamma är här hela dagarn hos honom. Det är alltså inte jag som har det värst på hela fabriken.
Nu är jag inte ute och smörar, men faktum är att all personal på avdelningen är väldigt trevliga och professionella, det gäller sköterskor och biträden. De blir glada när jag mår bra och de visar deltagande när jag känner mig låg och dåligt. Man hör ju hur pressad arbetssituationen är för sjukvårdspersonalen och att de inte har tid att prata med patienterna. Det gäller inte här, jag har glatt mig åt att man tagit sig tid att prata inte bara om min sjukdom utan om annat av gemensamt intresse, hundar till exempel. Nu cirkulerar grupper av biträden och sjuksköterskor runt på rummen, så jag har fått träffa de flesta på avdelningen. Under den första perioden som jag låg här hade jag turen att bli ompysslad av Camilla, och denna andra period så har Azadeh tagit väl hand om mig. Jag vill hemskt gärna komme hem i morgon, men det blir lite tråkigt att lämna den vänliga omvårdnad som jag fått ta del av.