Annika körde mig in på morgonen till Öppenmottagningen, vi var här redan klockan åtta. Provtagning, tempmätning och blododling. Annika stannade kvar ett par timma, och eftersom jag var ganska kass. Vi fick träffa en läkare som sa att man ville behålla mig, och sen hände ingenting. Klockan hann bli tre på eftermiddagen innan man kom med en antibiotikaspruta. Dorys som gav mig sprutan sa att det var kraftiga grejor. Så kom jag äntligen till avdelningen och jag började tjata om att jag skulle få två Alvedon. Nu vet jag alla anledningar till att INTE äta Paracetamol när man har låga vita blodkroppar. Men, eftersom jag hade frossbrytningar och skakade så jag nästan inte kunde prata så fick jag till sist två Alvedon. En halvtimma senare var skakningarna borta.
Men de kom naturligtvis igen. Vid åttatiden på kvällen ringde Annika och det var knappt att jag kunde prata. Annika hade köpt en värmefilt som hon kom upp till avdelningen med, och jag kände det så att Annika räddade livet på mig, för ganska snart så slutade jag skaka. Sen inträdde nästa fas, jag blev onaturligt varm och fick klä av mig och bara ligga under en filt.
I natt har jag sovit oroligt, precis som man kan vänta sig. Jag har drömt hemska saker, och jag har gråtit så kudden var riktigt våt. Jag tänker på vad flera läkare sagt om att inte bli sjuk, men där är jag nu.