I dag vaknade jag när nattpersonalen kom in vid halv sextiden. Det var bara det att det skal som omgav mig tidigare i veckan var borta, det kändes helt fantastiskt. Jag varken frös eller var svettigt varm. Sedan fick jag min antibiotikamedicin, och en halv timma senare dröp jag av svett. Men, mitt extra skal var fortfarande borta. Jag drack buljong (min nya favorit) och åt en Yoggi och en macka, och jag fick behålla maten.
Jag har inga ord som kan förklara hur jag ena dagen kan känna mig helt kass och att jag nästa dag är en annan människa. Men jag kände en kille som blev påkörd i en frontalkollision. Han låg här på SS, och han var som en femåring. Hans föräldrar satt och vakade över honom dag och natt. En dag när Jans mamma var på besök så sätter sig Jan upp i sängen och undrade vad han gjorde på sjukhuset. På en sekund gick han från att vara en femåring till att vara den fyrtioåring som han var på riktigt. Jag vet inte hur Jan kände sig i den stunden, men min känsla när jag vaknade i morse kanske ändå var en miniversion av det som Jan kände.
Jag har fått mina provsvar och för andra dagen i rad har jag mätbart antal Neutrofila vita blodkroppar. Sedan har jag duschat och snart får jag mat. Jag står redo att återvända till livet!