Döden är ett ämne som åtminstone jag har valt att inte prata eller skriva om, helt enkelt för att jag inte har de rätta orden för att beskriva de känslor som begreppet döden rör upp. Det är nu mer än ett halvt år sedan Karin gick bort och hennes rum står i stort sett orört och jag bär fortfarande min förlovningsring. Min granne Kerstin har uppmanat mig att påbörja mitt sorgearbete, men jag föredrar att se till att det alltid står en blomma inne på Karins rum. Men anledningen till att jag tar upp döden just idag är att jag miste en god vän för en vecka sedan. Under de senaste åren har vi många dagar gått en runda med våra hundar på eftermiddagen. Kjell och Scott, jag och Frida. Senaste gången måste ha varit i slutet av september, och även om Kjell klagade över att det tog emot i uppförsbackarna, så hade vi kunnat skoja om döden, för den trodde vi nog skulle låta vänta på sig. Det var väl i så fall Frida med sina trettonochetthalvt år som med statistikens hjälp stod först i tur. När jag låg på 141an så fick jag ett samtal från Kjell som berättade att han hade blivit akut sjuk och att han också låg på Sahlgrenska med en slang in i lungsäcken. Det fanns många likheter mellan hur livet förändrats för Kjell och för mig, men med ett stort undantag. Jag har ju aldrig haft ont medan Kjell hade smärtor som sjukvården inte klarade av. Nu har Kjell inte ont längre, men han kan inte heller berätta om sina resor till nästan varje hamn på planeten för att leda och övervaka garantireparationer på Götaverksbåtar. Jag hoppas att dit du har kommit det finns de som är beredda att lyssna till dina historier!
Döden kan komma på så många olika sätt. Den kan komma ögonblickligen om man kör av vägen på motorcykel eller smygande till den som länge legat sjuk. Själva döden innebär att vitala organ upphör att fungera, plötsligen eller långsamt. Samtidigt är det som om tiden stannar för den som dör, eller är det bara så att livet går in i en annan fas. De som har en tro av något slag ser döden bara som det tillfälle då kroppen och själen skils åt och att personen lever vidare i en värd dit bara ”kroppslösa” kan komma. Om det skulle vara så att när en person dör så finns bara den livlösa kroppen kvar, men allt det som representerade personen för övrigt har försvunnit som informationen på en kraschad hårddisk, då tycker jag att det skulle vara ett fruktansvärt slöseri.
Jag har försökt fråga efterlevande till personer som dött en långsam död hur den sjuke kunde hantera vetskapen om att hon eller han bara hade ett litet antal dagar kvar, men jag har inte blivit klokare av det jag fått veta. Alla vet vi att våra liv har ett slut, och kanske är det så att den obotligt sjuke bara ser att det går fortare mot det oundvikliga. Istället får man veta om den sjuke hade smärtor och om sjukvården kunde ge smärtlindring i det fall det behövdes. Men det jag undrar över är hur den sjuke klarade en eventuell ångest inför medvetenheten om att livet kommer att ta slut om några veckor. Jag vet i alla fall en man som hanterade situationen på sitt sätt. Jag var tidigt med i SMK Göteborg som anordnade MC-tävlingar i trial bland annat. En av ledarna hette Karl Oscarsson, känd för sin välansade mustasch. Många år senare såg jag att det kördes en tävling på Kviberg med SMK som arrangör, och jag åkte ut för att titta på. I det provisoriska sekretariatet hittar jag Karl och som man gör så ställde jag frågan ”Hur mår du?” Svaret var att han inte mådde bra alls, han hade en obotlig cancersjukdom och kunde inte räkna med att leva så länge till. Men han ämnade ägna varje dag som han kunde och orkade åt annat än att tänka på sin förestående bortgång. Naturligtvis kan inte alla göra som Karl, och jag vet inte vad han tänkte och kände när han kröp ner i sängen på kvällen.
Kan man förbereda sig på sin död? Börja gå i kyrkan mera frekvent, sätta in pengar på diverse 90 000 konton eller börja uppföra sig bättre mot sin omgivning? Just nu tror jag inte på att en förberedelse inför det ofrånkomliga kan hjälpa mig. Jag tror mer på att planera för den tid som jag har kvar, men i medvetenhet om jag kanske kommer att behöva justera mina planer.