Så blev det då stora brödra- och svägerske-föreningsdagen. När jag fick se mina blodvärden:
Hb 100
LPK 2,2
Neutrof 0,5
TPK 102
och att jag visste att jag inte hade nån feber, så gick jag till Elin som var ”min” sköterska för dagen och undrade om jag kunde gå hem. Men, det beslutet kunde bara fattas av ronden, så det blev till att vänta. OK, sällskapet från Skåne skulle komma klockan 12 hade vi sagt, så om ronden ville vara så vänlig och komma före klockan 11 så skulle jag ha chans att beställa en sjuktransport och vara hemma på Tångenvägen ungefär samtidigt med mina gäster. Jag klädde om mig i egna kläder, packade mina väskor och tog bort mina sängkläder från min säng. Sedan var det bara att vänta. Klockan blev mycket riktigt 11 innan ronden kom, och läkaren konstaterade snabbt att OK du får åka hem. Jag reste mig omedelbart, men en av de yngre läkarna på ronden vinkade avvaktande med handen och sa att hon skulle komma med några papper efter ronden, så jag fick vänta. Dr Julia kom tillbaka klockan 11:35 med sina papper.
Då var alla runt mig medvetna om att nu satt jag på pottkanten. Min rumskompis Janne ringde efter en taxi åt mig och jag skyndade mig runt på avdelningen för att säga Hej då. När jag kom ner på gatan stod taxin redan där och som tur var så accepterade chauffören att köra enligt mina anvisningar, så vi tog vägen över Älvsborgsbron. När jag stod i hallen så var klockan precis 12, och jag gick runt för att tända upp så det skulle se mera bebott ut. Eftersom bilen från Höllviken ännu inte kommit så plockade jag ur diskmaskinen och gjorde ett hastigt drag med dammsugaren. Sen ringde Christer och berättade att de satt fast i vägarbetsköer i höjd med Halmstad.
Jag har säkert sagt och skrivit det förr, men det tål at upprepas. Ju äldre jag blivit ju viktigare har det blivit med kontakterna med min släkt. När Christer, Gunilla, Jerker och Kirsten står i mitt kök så är det som om jag omges av en stor värme. Dessa fyra är, förutom mina barn och barnbarn förstås, mina närmaste släktingar som jag har ett obegränsat förtroende för. Gunilla och Kirsten började med att förbereda lunchen medan vi bröder uppdaterade varandra om viktigt och oviktigt. Jag fick ännu ett skäl till att återgälda släktens besök, eftersom det finns en röd bil att beundra i Christers garage.
Plötsligt var klockan fem och huset blev tomt. Jag tog en liten tupplur och snart var allting precis som vanligt. Men, senare på kvällen nåddes jag av beskedet att en av mina vänner hade mist sin dotter, och så kom det en ny påminnelse om livets förgänglighet. Inga föräldrar skulle behöva följa något barn till graven, men ibland blir det så. Min vän, jag tänker mycket på dig och hoppas att du skall finna den styrka som du så innerligt väl kommer att behöva.