När man har anemi så är det vanligt att man säger att man är eller lätt blir trött. Egentligen är det två olika tillstånd.
Om jag har lågt Hb och går upp och ner för källartrappan så kan jag bli så trött att jag måste stanna halvvägs och ta igen mig. Jag känner trötthet i benen fram för allt. Dessbättre så sker det en ganska snabb återhämtning så att jag kan fortsätta. Ibland kommer inte trötthetskänslan medan jag går i trappan eller uppförsbacken, utan den kommer efter en liten stund, men då kan den vara nog så besvärande. När jag har fått blodtransfusion så slipper jag till största del denna typ av trötthet. Det kommer jag att märka idag och i morgon eftersom jag fick två påsar blod igår. Tack alla snälla blodgivare!
Det andra slaget av trötthet innebär att jag utan att jag kan relatera till någon fysisk ansträngning känner mig trött i hela kroppen, alltså den typ av trötthet som kan drabba även fullt friska som känner sig sömniga. Min lösning är att ”ta en tupplur”, men det kan bli många och ibland långa tupplurar. Jag undrar om detta tillstånd är på riktigt, eller att jag helt enkelt tycker att det är skönt att gå och lägga mig en stund, så att jag hittar på att jag känner mig trött. Min kompis Helene har helt riktigt påpekat att om det blir för mycket tupplurande så kan man bli seg, så jag försöker undvika att göra det till en vana att gå och lägga mig flera gånger mitt på dagen. Jag har också märkt att om jag har intressanta saker att göra, då minskar behovet av att ta en eller flera tupplurar mitt på dagen. Jag har lätt för att somna, så även om jag bara har femton minuter innan jag har ett planerat åtagande, så kan jag inbilla mig att jag behöver sova ett tag, och då somnar jag på direkten. Jag måste då ha satt en klocka på ringning för att vakna i tid till mitt nästa uppdrag, exempelvis att prata med mina radiokompisar.
Sen vill jag rätta något jag skrev igår. Den nya kateter som man skall operera in heter Port-A-Cath och inte Catch som jag felaktigt skrev. Sorry.