Dagen började bra, och den har tack och lov fortsatt på det viset. Idag är det måndag och alla funderar över nya spännande behandlingar. Jag har fått besked om att jag skall lungröntgas, blododlas, tappas på med nya trobocyter och under veckan skall det också tas ett nytt benmärgsprov. Det är det femte som jag gör, så jag börjar få viss vana. Min höftbenskam måste se ut som Rosetta-kometen.
Jag har fått kallelse till den första kvällen i årets astronomikurs, och jag får prata med läkarna om det lämpliga att jag deltar och om jag kan få ”permis” den 2e november.
Nu har vi börjat tappa håret här på salen. I morse när jag tittade på min granne Saad så blev jag full av skratt för han hade inte kvar något hår. Det visade sig att han hade valt raka bort håret för att slippa få det i sängen. Själv följer jag Fridas exempel och låter det trilla när det själv vill.
Lars från Radiomuseet ringde och pratade ett tag. När jag var ganska nytillträdd som ordförande så dog en medlem som tillbringat en stor del av sitt liv på museet. Det visade sig att Horst hade AML. Jag träffade honom ena veckan och nästa vecka så var han borta.
Man ger mig dropp av olika slag och sedan ger man vätskedrivande för att jag skall bli av med vätskan. Jag springer därför på toaletten minst två gånger i timman, om detta skulle fortsätta som normaltillstånd så har jag varit på bio eller konsert min sista gång.
Sammanfattning: Kroppen tycks anpassa sig till den behandling som man utsätter den för och ingenting hitintills tyder på några avvikelse. Själen lär sig något nytt varje dag – mycket är positivt, annat är sådant som jag egentligen inte vill veta. Ibland så tänker jag att dessa tre månader hösten 2016 är en parentes, och sedan kör vi på precis som vanligt, och så blir det ju inte. Nu blev jag trött och vill sova ett tag.
Nu är klockan halv nio. Min granne Saad har besök av sina två grabbar. Saad tittar på TV på sin mobil, och de tjugoåriga grabbarna kollar sociala medier. Morris i sängen bredvid är glad, han har fått besked om att han kan resa hem i morgon. Vi som fått lyssna till hur ont stackars Morris har haft det undrar om han verkligen kan klara sig att vara hemma. Men jag vet ingenting om Morris hemförhållanden, han kanske har flera sjuksköterskor i släkten.
Jag pratade med Kjell Källberg i eftermiddag. Vi berättade om två pigga gubbar med varsin hund som brukade gå runt i Tuve och berätta historier för varandra. Nu var Kjell hemskickad efter en CAT-scan eftersom det inte fanns läkare som kunde bedöma scanningen. Men han har läckage till lungsäcken och man misstänker tumörer. Vi kunde konstatera att vi skulle göra allt som är möjligt för att återuppta våra hundpromenader. Sedan pratade jag med Kenneth Doer, som sa att aktiviteten på bandet hade avtagit medan jag var här på sjukhuset. Själv hade han haft en traumatisk upplevelse: han har lagt ner ett halvt år på att renovera en klassisk sluförstärkaare av märket Collins. Idag kopplade han in alla grejor i tur och ordning och plötsligen så bara smäller det till, och Collinsen ser inte bättre ut än innan han började renoveringen. Tillbaks till ritbrädet.
Just nu kom de för att ge Morris mer geggamoja av något slag. Då har PVKn slammat igen, så nu måste man lägga en ny, och det är Morris inte så glad för. Hur illa han gillar detta vet jag inte för jag förstår inte Morris språk, men jag kan höra på tonen att han är måttligt förtjust.
Godnatt alla änglar som tänker på mig på natten!