Författare: admin

Det som jag bekymrat mig mest för de senaste dagarna är hur jag skulle kunna vara hemma på Tångenvägen när Christer, Gunilla, Jerker och Kirsten dyker upp den 3e klockan 12. Idag hade jag en plan som innebar att jag bad om permission mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen, tider som sammanfaller med att jag får antibiotika insprutat i kroppen. Men, nej det gillade inte rondläkaren, men istället så föreslog hon att hon skulle skriva ut mig i morgon. Så nu är jag halvvägs vid målet: jag kommer att bli utsläppt, nu gäller det bara att ronden inte blir alltför sen!

Hej! Först kan jag meddela att läkaren sa att alla provsvar så här långt såg bra ut, och att man väntar på resultatet av blododlingarna. Tempen var 36,7 grader, så antibiotikan har tagit knäcken på febern. Jag försökte med en stöt att jag skulle kunna få permis på tisdag eftermiddag, och svaret blev, naturligtvis, att vi får avvakta kommande prov. Fast helt uteslutet var det ju inte.

I går kväll kom Annika, Christian, Camilla, Johan och Linnéa upp på avdelningen vid niotiden på kvällen. Man hade med sig efterrätten till den nyårsmiddag som man hade käkat tidigare. Det blev ett litet äventyr, eftersom man tydligen stänger dörrarna till huset på Bruna gången 5 där jag vistas, men via huvudbyggnaden och transfergångar så tog man sig hit. Sköterskorna kom och kollade att vi hade det ”mysigt” och en kom med tre ljus (elektriska) som hon satte på vårt bord. Klanen stannade till halv elva och det blev en mycket trevlig nyårsafton med familjen.

Sen kanske du undrar hur det är att fira nyår på hematologen. Du kanske har en bild av en stor sal med många sängar och sköterskor som har bråttom och en ensam människa i en av sängarna. Då kan jag berätta för dig att så var det inte här på avdelningen. När det började dra sig mot midnatt så kom en av nattsköterskorna in och bjöd in Janne, min rumskompis, och mig till dagrummet. Där hade man dukat upp med pajer och sallader och ett fruktbord. Tyvärr är ju detta saker som jag inte får äta, men det var ju trevligt i alla fall. När Pernilla August hade läst nyårsdikten så skålade vi för det nya året och sjöng ”Should auld aquaintance be forgot ….” och sedan gick vi ut på personalens balkong och tittade på raketerna. Tyvärr var det ganska dimmigt så det mesta man såg var att dimmorna lystes upp av raketerna. Sen gick vi in och lät oss väl smaka av allt vad som var ställt fram.

Som du förstår så måste en händelse som denna vara ganska unik. Jag har aldrig legat på sjukhus innan jag kom till hematologen, men jag har ju hört hur det kan vara på andra avdelningar. Jag kan tänka mig att på akuten hade man inte tid med något nyårsfirande. Men klanen och personalen på avdelning 141 gjorde att jag med glädje tänker tillbaka på nyårsafton 2016, ett bra slut på ett tråkigt år.

OK, de senaste dagarna har väl inte varit de allra bästa i mitt liv, men det kanske man inte skall förvänta sig när jag har så låga värden. Jag har tillbringat en stor del av min tid i horisontalläge på min säng. Igår var jag och kollade mina värden och jag fick två påsar blod för att jag skulle vara riktigt på alerten och kunna fira nyår med mina barn och med bröder och svägerskor från Höllviken.  Jag hade visserligen 84 i Hb, men jag märker att jag går ner i varv med sjunkande Hb.

I går kväll kände jag mig kymig. Detta är ett fint skånskt ord som bland annat betyder att man upplever att kroppen lever sitt eget liv. I detta fall frös jag och fick hämta min elfilt (tack Annika) när jag skulle se På Spåret. Sen gick jag ut med Frida och därefter gick vi och la oss. Jag tog på mig bland annat min fina dunväst (tack Camilla), och det gjorde gott. I morse väckte Frida mig vid sextiden, och då var jag istället varm som en spis. Tempen visade 38 grader. Enligt instruktion skall man då ringa till AL Teamet eller avdelningen, men jag tänkte att den höga tempen kanske var självförvållad eftersom jag hade så mycket kläder på mig. Så jag tog på mig en sval pyjamas. Jag gick ut med den gamla damen och jag åt frukost. Sedan sov jag en halv timma, men jag hade fortfarande feber. Alltså ringde jag till avdelning 141 och pratade med Sara. Hon skall ta upp saken med jourläkaren Yvonne, men när hon dyker upp det visste Sara inte. OBS! Jag bara följer instruktionerna, jag vill verkligen inte läggas in!

Annars så hade jag egentligen tänkt att jag skulle ha skrivit en årskrönika, för det är ju så populärt i radio, TV och tidningar. För mig har 2016 varit ett bedrövligt år, men med många insprängda ljuspunkter, som att Jenny fick igång Kurres gamla skoter. Först så tänker jag naturligtvis på att Karin lämnade oss på Annandag Påsk. Sen kom beskedet att jag har leukemi och sedan går mina kompisar Sten Wahlskog och Kjell Källberg bort. Det kanske är så det är, jag är sjuttioåtta år, och det är väl bara att acceptera att döden inte är långt borta varken för mig själv eller mina jämngamla kompisar. Jag har ju sagt att 2016 var ett bedrövligt år och att 2017 måste bli ett bättre år. Men måste det bli så? Eller är det så att jag måste vänja mig vid tanken på att min vänskapskrets krymper i ett allt snabbare tempo? Då är det ju en väldig tur att jag har mina barn och barnbarn och några vänner som ligger runt femtiostrecket och som med statistikens hjälp måste ha många år kvar att leva.

Jag hoppar nog över min årskrönika, du har fått stå ut med tillräckligt mycket gnäll i min blogg i alla fall. Jag tar tillfället i akt och önskar dig ett riktigt bra 2017. Själv önskar jag att mitt immunförsvar skall bättra sig så att vi skall kunna träffas över en kopp kaffe eller en bid mad och inte bara i cyberrymden. Gott Nytt År!

Tillägg! Nu är klockan fem och jag är på nytt inskriven på avdelning 141 – på nyårsafton! Jag kollade min temp enligt anvisningar från avdelningen, men till sist så tog jag till en hederlig termometer som man stoppar in baktill. Den visade på 38,3 grader, och då förstod jag var jag skulle tillbringa nyårshelgen. Jag har en trevlig rumskamrat som heter Janne och som bjudit mig på öl. Trots dunväst och värmenfilt som fryser jag, så nu har jag lyckats snacka mig till två Alvedon. Jag vet att Alvedon inte botar, men faktum är att jag mår så mycket bättre efter intag av ett gram paracetamol. Janne har lovat att bjuda på bubbel i natt, och jag får tänka på att paracetamol och alkohol inte är vad levern gillar. Nu kryper jag under min filt igen. Hej då!

De senaste dagarna har jag varit så trött att jag mest legat under mitt duntäcke. Som tur kommer Frida och buffar på mig med ojämna mellanrum, även mitt i natten, och säger att hon måste gå ut. Nu är jag på hematologen för provtagning och tankning av blod. Mina vita blodkroppar lyser med sin frånvaro ( <0,3 ), så fortfarande gäller största försiktighet med mat och kontakter. Jag träffade dr Gustaf som sa att man måste väga fördelar och nackdelar med att träffa familj och släkt. Mötena kan ge positiv energi, som jag så väl behöver, men det finns ju en risk att jag träffar på en oönskad bacill. Nyårsafton med familjen och besök från Skåne tyckte han lät OK, själv skulle han jobba på akuten under nyår. Vi kom överens om att mina blodvärden bör vända upp under nästa vecka.

När jag berättar för läkare och sköterskor om min trötthet och mitt stora behov av att sova, så verkar det som om detta är helt normalt. Jag får kommentarer som att ”man måste ge kroppen en chans”.  Jag skall tänka på detta när jag ligger under täcket istället för att göra något ”nyttigt”.

Det är naturligtvis helt ologiskt att säga att jag inte gillar annandagar bara för att det var Annandag Påsk som Karin gick bort. Men så är det, mina tankar styr jag inte över. Jag har haft väldigt svårt att få ändan ur vagnen idag, jag har mest lyssnat på radio och vilat mig. Frida fick följa med hem i går kväll, och nu märks det att hon är rejält gammal. Frida vill så mycket, hon är intresserad, men hennes ben bär inte henne längre, eller åtminstone så får hon väldigt fort småskador som gör att hon haltar fram. I veckan hade hon bestämt sig för att hoppa över ett dike, för styrkan i bakbenen finns kvar, men när hon skulle ta emot på andra sidan diket med frambenen, då fanns inte styrkan där. Så idag så går vi korta promenader och jag är noga med att hon äter sina smärtstillande tabletter. Jag har ju sagt att så länge Frida inte lider så skall jag ta hand om henne på bästa sätt, men nu börjar Frida troligen närma sig den punkten där jag måste ta professionell hjälp att avgöra om hon har ont eller inte. Vi var på Blå Stjärnan för några månader sedan för samma sak, och då kom veterinären fram till att Frida är en stoisk hund och att hon inte lider.

Jag pratade med Christer, och nu gäller det att hålla tisdagen den 3e fri från andra aktiviteter, för då kan brödrar och svägerskor komma och hälsa på. Ännu ett skäl till att hålla alla bacillusker borta.

I morgon är det dags för ny provtagning, denna gång efter lunch, så jag behöver inte stiga upp klockan 05:30 för att hinna med morgonsysslorna och sedan vara klockan 08:00 på mottagningen.

Till sist en liten positiv grej: Jag har stångat huvudet blodigt mot ett elektronikprojekt som jag jobbat med. Så länge allt låg i separata enheter på bordet så fungerade allt helt OK. Men när jag försökte bygga ihop allting i en snygg låda, då fungerade kretsen inte längre. Jag har kollat och kollat. Men en sak som jag inte kollade var om kineserna som levererat en dekoderkrets hade fattat detta med standardisering av kontakter. Nä, det hade de inte. En 3,5 mm stereokontakt var vänd bak och fram. Men när jag slutligen förstod detta och gjort en kabel som korrigerar felet, ja då fungerar kretsen även i hopbyggt skick. HURRA!

God fortsättning på julfirandet. Jag fick vara med om alldeles fantastiskt trevlig julafton, och jag fick många fler julklappar än jag kunde drömma om. Det kom en väldigt trevlig liten jultomte i cirka elvaårsåldern och pratade med tysk brytning. Hon fick så mycket att göra med att läsa på konstiga etiketter och dela ut klapparna att efter ett tag så delegerade hon åt sin bror att sköta grovjobbet, för själv var hon helt slut! Man kan sammanfatta julklapparna 2016 på följande sätt:

varma kläder, speciellt underställ av olika slag
drönare, jag tror att det delades ut fem drönare av olika storlek
lakrits, alla fick lakrits av olika slag

På julbordet saknades ingenting och Karin skulle ha uppskattat att det fanns struvor till kaffet. Annika hade gjort en god julsnaps, och Camilla och Johan överträffade sig själva med allt annat som av tradition skall finnas på julbordet. Det regnade mest hela tiden, men plötsligen kom det en hagelskur och under några minuter så kunde vi titta ut på altan och gräsmattor som var vita av hagel.

Själv mådde jag utomordentligt hela dagen. Men, jag måste erkänna att när resten av gänget satte sig vid TVn för att titta på Kalle Anka, då gick jag in och tog en tupplur på Linnéas rum. Jag hade kollat noga att ingen i släkten var förkyld eller bar på någon elak bacill, och jag känner mig inte dålig idag heller. För att julen skall bli komplett så måste vi hitta en dag när Christer, Gunilla, Jerker och Kirsten kan komma och hälsa på!

 

Idag har du annat att göra än att sitta här och läsa min blogg! Om en halvtimma skall jag lyssna på Grimetonsändaren och sedan skall jag önska mina radiovänner en riktigt god jul. Jag hoppas att du har förstått att jag inte kommer att sitta ensam på julaftonen utan att jag kommer att fira julen tillsammans med resten av familjen, precis som vanligt. Vad jag vet så är alla friska, och det skall till en vinterkräksjuka för att ändra på mina planer.

Detta blir min första jul utan Karin och det är något overkligt. Men Camilla och Annika jobbar för att vi skall kunna fira en jul i Mamma/mormors anda, så det kommer inte att saknas något på julbordet.

Jag önskar dig en riktigt trevlig julafton var du än kommer att fira den. Jag vet ju att jultomten kommer till mig eftersom jag pratade med honom häromdagen, och jag lovar att lägga ett gott ord för dig också när tomten tittar förbi.

Fredrik följde mig till hematologmottagningen idag för att se till att allt gick ordentligt till. Vi kom alldeles för tidigt, men vi togs omhand direkt. Petra tog sedvanliga blodprover och sedan blev det omläggning av CVKn. När provsvaren kom så visade det sig att jag låg över 100 i Hb, så nu kan jag inte gå omkring och gnälla på att jag är trött, det är bara latmasken som gnäller. Jag har fortfarande uppmätbara värden på mina vita blodkroppar, och det var egentligen bara mina blodplättar som var låga. Man satte tillbaka en medicin som togs bort i söndags och önskade en god jul. Jag är alltså hemma igen, och jag skall försöka hålla mig här, det vill säga undvika att bli sjuk. Läkaren, dr Hege, sa att om jag skulle komma in akut så kunde jag inte räkna med att det fanns plats på avdelning 141, utan då fick hon lägga mig nån annan stans. Jag förstod att det var en slags varning, så jag håller mig i min bubbla med undantag av att jag fortsätter att umgås med min familj så länge ingen där meddelar att man är sjuk på något sätt.

Nu kan ni ju undra vad detta har med min sjukdom att göra, men för mig har det blivit en stor sak att få hålla kontakt med mina radiovänner på mornarna. Vi är ett gäng med varierande sammansättning som har bestämt att vi rattar in frekvensen 3,723 MHz på morgonen klockan nio. Det är inga stora och omvälvande nyheter som vi avhandlar, men om det är någon som inte är med på morgonen så noteras detta och kan föranleda att man blir uppringd för att kolla att man är vid liv. Radioamatörer är av två slag: det ena slaget söker efter så många kontakter som möjligt och ju längre hemifrån desto bättre. Den andra gruppen är mer intresserad av tekniken, speciellt antenner, och kan prata om olika tekniska problem ganska länge. Jag tillhör den andra gruppen, och just nu har jag en anläggning som jag verkligen trivs med. I går kunde jag exempelvis prata med jultomten, ni vet den riktiga jultomten som bor i norra Finland. Det visade sig att han hette Tom och han kunde tala norska. Om man sedan vill logga många kontakter så finns det många radioamatörer i central- och öst-europa som gärna vill få kontakt. Min längsta kontakt är för övrigt en gosse i Brasilien som bor på en stor gård där han kan sätta upp hur många antenner som helst. Sedan har vi Ros-Marie i USA som gärna pratar med folk från Västkusten på fredagseftermiddagarna.

Ett stort problem för oss radioamatörer är att det blir mer och mer störningar på de band där vi får sända och ta emot. Vi har en så kallad S-skala för att ange signalstyrka och den går från 0 till 9. Det finns mornar när störningarna ligger på S9, och då är det inte mycket annat än störningar som man kan lyssna till. Just nu är det all julbelysning som matas med elektroniska transformatorer som stör. Om en tid så kommer det inte att vara meningsfullt att ha en amatörradiostation i Tuve på grund av störningarna. Då hoppas jag kunna hyra in mig med min station nån stans långt ute i skogen hos någon vänligt sinnad person, och sedan fjärrstyra anläggningen via Internet här hemifrån.

På julafton kommer jag att lyssna på den stora ultralångvågsstationen Grimeton på frekvensen 17,2 kHz. Jag har varit på plats när man dragit igång anläggningen och jag sitter här hemma vid köksbordet och lyssnar på hur man först stämmer av stationen och sedan när man sänder ut ett julmeddelande till hela världen. Jo, just till hela världen. Stationen SAQ har en uteffekt på 200 kilowatt vilket är mycket imponerande med tanke på att stationen snart kan fira hundraårsjubileum. Om någon vill lyssna på SAQ på julaftons morgon, så är du välkommen hit. Jag kan bjuda på kaffe/te och en kondiskaka.

Idag borde jag nog ha avstått från att skriva, för det händer inte särskilt mycket. Igår kom Fredrik hem för att fira jul och det är alltid roligt att ha honom hemma. Jag har avslutat inslagning av mina julklappar och nu återstår att se om de blir uppskattade av mottagarna. Jag fick besök av Lars Josefsson, ordförande i Mölndals Motorklubb, som kom med en fruktkorg, en MMK keps och två duttpennor. Tack för besöket Lars, det var mycket uppskattat! Sen känner jag det som om det står en förkylning och trycker i kroppen, men så länge jag inte har feber så är det bra.