OK, de senaste dagarna har väl inte varit de allra bästa i mitt liv, men det kanske man inte skall förvänta sig när jag har så låga värden. Jag har tillbringat en stor del av min tid i horisontalläge på min säng. Igår var jag och kollade mina värden och jag fick två påsar blod för att jag skulle vara riktigt på alerten och kunna fira nyår med mina barn och med bröder och svägerskor från Höllviken. Jag hade visserligen 84 i Hb, men jag märker att jag går ner i varv med sjunkande Hb.
I går kväll kände jag mig kymig. Detta är ett fint skånskt ord som bland annat betyder att man upplever att kroppen lever sitt eget liv. I detta fall frös jag och fick hämta min elfilt (tack Annika) när jag skulle se På Spåret. Sen gick jag ut med Frida och därefter gick vi och la oss. Jag tog på mig bland annat min fina dunväst (tack Camilla), och det gjorde gott. I morse väckte Frida mig vid sextiden, och då var jag istället varm som en spis. Tempen visade 38 grader. Enligt instruktion skall man då ringa till AL Teamet eller avdelningen, men jag tänkte att den höga tempen kanske var självförvållad eftersom jag hade så mycket kläder på mig. Så jag tog på mig en sval pyjamas. Jag gick ut med den gamla damen och jag åt frukost. Sedan sov jag en halv timma, men jag hade fortfarande feber. Alltså ringde jag till avdelning 141 och pratade med Sara. Hon skall ta upp saken med jourläkaren Yvonne, men när hon dyker upp det visste Sara inte. OBS! Jag bara följer instruktionerna, jag vill verkligen inte läggas in!
Annars så hade jag egentligen tänkt att jag skulle ha skrivit en årskrönika, för det är ju så populärt i radio, TV och tidningar. För mig har 2016 varit ett bedrövligt år, men med många insprängda ljuspunkter, som att Jenny fick igång Kurres gamla skoter. Först så tänker jag naturligtvis på att Karin lämnade oss på Annandag Påsk. Sen kom beskedet att jag har leukemi och sedan går mina kompisar Sten Wahlskog och Kjell Källberg bort. Det kanske är så det är, jag är sjuttioåtta år, och det är väl bara att acceptera att döden inte är långt borta varken för mig själv eller mina jämngamla kompisar. Jag har ju sagt att 2016 var ett bedrövligt år och att 2017 måste bli ett bättre år. Men måste det bli så? Eller är det så att jag måste vänja mig vid tanken på att min vänskapskrets krymper i ett allt snabbare tempo? Då är det ju en väldig tur att jag har mina barn och barnbarn och några vänner som ligger runt femtiostrecket och som med statistikens hjälp måste ha många år kvar att leva.
Jag hoppar nog över min årskrönika, du har fått stå ut med tillräckligt mycket gnäll i min blogg i alla fall. Jag tar tillfället i akt och önskar dig ett riktigt bra 2017. Själv önskar jag att mitt immunförsvar skall bättra sig så att vi skall kunna träffas över en kopp kaffe eller en bid mad och inte bara i cyberrymden. Gott Nytt År!
Tillägg! Nu är klockan fem och jag är på nytt inskriven på avdelning 141 – på nyårsafton! Jag kollade min temp enligt anvisningar från avdelningen, men till sist så tog jag till en hederlig termometer som man stoppar in baktill. Den visade på 38,3 grader, och då förstod jag var jag skulle tillbringa nyårshelgen. Jag har en trevlig rumskamrat som heter Janne och som bjudit mig på öl. Trots dunväst och värmenfilt som fryser jag, så nu har jag lyckats snacka mig till två Alvedon. Jag vet att Alvedon inte botar, men faktum är att jag mår så mycket bättre efter intag av ett gram paracetamol. Janne har lovat att bjuda på bubbel i natt, och jag får tänka på att paracetamol och alkohol inte är vad levern gillar. Nu kryper jag under min filt igen. Hej då!