Månad: december 2016

I natt provade man elförsörjningssäkerheten och stängde av strömmen vid två tillfällen, och varje gång tändes ljuset fullt i rummet. Sedan besökte jag det fjärde rummet på salen vid cirka femton gånger, så det blev inte mycket till sömn. Så blev det provtagning och mina värden fortsätter att förbättras:

Hb.                 98 (jag fick en påse blod igår)
LPK.               4,9 (varav neutrofila 1,8 )
TPK.              295
CRP.                 71

Nu väntar jag bara på besked om vad som skall ske idag.  Och visst fick jag gå hem, HURRA! Jag fick de vanliga instruktionerna om att vara försiktig med umgänge och mat. Ny tid är bokad på måndag då det blir benmärgsprov. Om man skall planera något framåt i tiden, så tas ett benmärgsprov alltså den 12e december. Man kan säkert skynda på analysen så att resultatet blir klart under veckan. Om provet visar att jag mycket väl kan fortsätta med behandling tre, då pratat vi om att jag skall läggas in den 19e och vara klar den 23e december. Verkligen en annorlunda jul! Men, läkaren Yvonne sa att vi får förhandla om saken när vi vet resultatet av benmärgsundersökningen.

Jag har verkligen noll kondition, nu går jag in och vilar igen.

Jag satt och läste några gamla blogginlägg, och det är inte utan att man bli rädd. Jag kan inte minnas en del av det som jag skrivit om. Jag hoppas att jag skrev när minnet fortfarande var OK.

Dagens provsvar:

Hb.               88
LPK.             3,0.  Därav neutrofila.  1,2
TPK.             236
CRP.             80

Som ni förstår så håller min blodbildning på att komma igång, men jag har en infektion som trivs i kroppen. Jag betonar för den att denna förtjusning är helt ensidigt, men den biter sig fast. Sköterskorna sa att om det inte hade varit för CRPn, så hade jag nog fått åka hem i morgon. Nu får jag vänta på ronden och höra vad läkaren har för synpunkter. Och då sa läkaren (Yvonne) att hon ville ta ett benmärgsprov i dag eller i morgon som en förberedelse inför behandlingsomgång tre. Om denna kommer under julen eller inte hade hon dock ingen uppfattning om.

 

Nu har jag försökt kopiera över en bild med en ljusstake med två tända ljus, men det lyckas jag inte med. Ni får tänka er en stuga på landet med snö på taket och rimfrost på rutorna. Om ni tittar in så ser ni en adventsstake med två tända ljus, och en tomteorkester som spelare en adventspsalm. Glad andra advent på er allesammans. Hos mig lyser en ganska blek sol, och jag gissar att det kan vara kallt ute. Jag tog emot en insomningstabletter i går, så jag har sovit ovanligt mycket. Mina provsvar gör mig glad:

Hb.              84
LPK             2,3, varav neutrofila  1,5
TPF.             163

Febern höll sig runt 37,5 grader och någon CRP tar man inte under helgerna. Nu har det tillkommit ett kriterium för att jag skall få gå hem, jag måste ha fått all intravenös antibakterium enligt kuren, för man kan inte byta från flytande till tabletter.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp. Han kommer han som fjärran var sedd av fädrens hopp. Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste. Välsignad vare han som kommer i Herrans namn.

Ronden var här, mina värden är bra. Man flyttar över mig till antibiotika i tablettform, och om allt går väl kan jag gå hem på tisdag. Vad sa du om det du! HURRA!

Först var Millan och Johan här och jag fick påsar med  godis. Sen kom Annika och berättade om livet i Mölndal. Jag kan inte ha det bättre. Jag funderar över Jennys scooter, min hund som jag inte får klappa så ofta nuförtiden, och mycket annat. Jag har fått önskelistan från ett av mina barnbarn. Kan vi lösa detta så här mina andra barn: ni köper klapparna och jag ordnar med en medelstor möbelbuss för att frakta grejorna?

I morse vaknade jag med feber och jag tänkte naturligtvis att nu var jag tillbaka i mitt hål igen. Men det visade sig att jag visserligen har feber, men att jag för övrigt känner mig som igår, det vill säga bättre. Sen kom mina provsvar som visade att jag har 0,7 i Neutrofila vita blodkroppar och 109 i blodplättar. Med läkaren på ronden tog jag upp detta och hon menade att nu fick kroppen själv hjälpa till att bekämpa min infektion och inte bara lita till antibiotika.

Sen kom Fredrik, och vi klarade av sjukligheter ganska fort och kunde sedan koncentrera oss på arbetslivet och allehanda hobby. Härligt. Han hade också med mina obetalda räkningar som vi fixade, detta är verkligen långt från att man fick stå i kö på banken med för hand ifyllda postgirolappar. (Ursäkta Jonas Hallberg!!)

Jag har också lyckats få iväg mina assignments som hör till min MOOC-kurs, så nu bör jag vara klar för den tredje delen som handlar om Microwave Background Radiation. Då bör jag vara klar med kursen före jul. Nu tror jag inte att jag skall stanna här så länge, men jag lägger märke till att allt fler klär sig i egna kläder. När man träffar folk i korridorerna så ser det mer ut som om man träffat på ett gäng frisksportare på väg ut på dagens träningsrunda. Ett sådant mjukisställ skall jag handla på mellandagsrean.

I dag vaknade jag när nattpersonalen kom in vid halv sextiden. Det var bara det att det skal som omgav mig tidigare i veckan var borta, det kändes helt fantastiskt. Jag varken frös eller var svettigt varm. Sedan fick jag min antibiotikamedicin, och en halv timma senare dröp jag av svett. Men, mitt extra skal var fortfarande borta. Jag drack buljong (min nya favorit) och åt en Yoggi och en macka, och jag fick behålla maten.

Jag har inga ord som kan förklara hur jag ena dagen kan känna mig helt kass och att jag nästa dag är en  annan människa. Men jag kände en kille som blev påkörd i en frontalkollision. Han låg här på SS, och han var som en femåring. Hans föräldrar satt och vakade över honom dag och natt. En dag när Jans mamma var på besök så sätter sig Jan upp i sängen och undrade vad han gjorde på sjukhuset. På en sekund gick han från att vara en femåring till att vara den fyrtioåring som han var på riktigt. Jag vet inte hur Jan kände sig i den stunden, men min känsla när jag vaknade i morse kanske ändå var en miniversion av det som Jan kände.

Jag har fått mina provsvar och för andra dagen i rad har jag mätbart antal Neutrofila vita blodkroppar. Sedan har jag duschat och snart får jag mat. Jag står redo att återvända till livet!

Jag har feber och känner mig dum i huvudet. Jag ber om ursäkt för att jag inte har orkat prata med alla som har ringt hit. Jag hoppas att vi snart skall se en ändring – helst till det bättre.

Annika körde mig in på morgonen till Öppenmottagningen, vi var här redan klockan åtta. Provtagning, tempmätning och blododling. Annika stannade kvar ett par timma, och eftersom jag var ganska kass. Vi fick träffa en läkare som sa att man ville behålla mig, och sen hände ingenting. Klockan hann bli tre på eftermiddagen innan man kom med en antibiotikaspruta. Dorys som gav mig sprutan sa att det var kraftiga grejor. Så kom jag äntligen till avdelningen och jag började tjata om att jag skulle få två Alvedon. Nu vet jag alla anledningar till att INTE äta Paracetamol när man har låga vita blodkroppar. Men, eftersom jag hade frossbrytningar och skakade så jag nästan inte kunde prata så fick jag till sist två Alvedon. En halvtimma senare var skakningarna borta.

Men de kom naturligtvis igen. Vid åttatiden på kvällen ringde Annika och det var knappt att jag kunde prata. Annika hade köpt en värmefilt som hon kom upp till avdelningen med, och jag kände det så att Annika räddade livet på mig, för ganska snart så slutade jag skaka. Sen inträdde nästa fas, jag blev onaturligt varm och fick klä av mig och bara ligga under en filt.

I natt har jag sovit oroligt, precis som man kan vänta sig. Jag har drömt hemska saker, och jag har gråtit så kudden var riktigt våt. Jag tänker på vad flera läkare sagt om att inte bli sjuk, men där är jag nu.