Min vän Christian skrev för några dagar sedan att man inte får tala och skriva om döden som en realitet. Jag måste erkänna att trots att jag gör vad jag kan för att tänka glada och positiva tankar, så kommer tankar på livets slut till mig allt oftare. Är det så konstigt? Jag finns här på Hematologen för behandling, men just nu verkar det som om man inte vet när man skall behandla eller vad man skall behandla mot.
Jag har tidigare sagt att jag inte är rädd för att dö, och det var lätt att säga när döden antingen skulle inträffa i samband med att jag körde ikull på motorcykel, eller nån gång längre fram. Men nu gäller inte längre fram. Även om jag verkligen inte känner mig dödssjuk så är jag det. Om man beslutar sig för att avbryta behandlingen så har jag inte många månader kvar att leva. Hur tänker jag om detta? Jag tror att man numera kan behandla så att människor som skall dö inte behöver lida, jag tänker på ESSO Karlssons sista dagar. Mamma var dödssjuk i många år, men en kombination av viljestyrka och medicinteknik höll henne vid liv, fast med en ständigt minskande livskvalitet. Om läkarna sa att jag har en vecka på mig, skulle jag då likt Magnus Härenstam samla släkt och vänner till ett avskedskalas? Skulle jag bara samla familjen och gråta, gråta och gråta?
Jag vet inte, och jag vill inte veta. Nu tar jag varje meddelande som jag får på ronden som en ny puzzelbit. Ibland bekräftar puzzelbiten vad jag redan vet, någon gång kastar den om hela puzzlet. Det är inte jag som konstruerat puzzlet och det är inte ens jag som lägger det längre.
Så kom då ronden, en läkare och en sköterska. Jag hade ju fått mina värden redan på en liten lapp, och därför blev jag mycket förvånad när jag fick höra att mina blodvärden nu hade förändrats till det bättre. När hon nämnde de neutrofila vita blodkropparna så sa jag att hennes värden inte stämde med mina. Sköterskan tog min lapp och då kom man fram till att jag läste från en gammal lapp, vilket jag ju kunde visa på var fel. Till sist förstod läkaren att hon blandat ihop mig med en annan patient som kom in samtidigt med mig, men som nu ligger på ett annat rum. Det är inte så att jag missunnar honom att han är på väg att tillfriskna, men det kändes som om någon först gav mig en värdefull gåva och sedan tog tillbaka den igen. Ge Kitta ta igen! Så sa vi när jag var ett litet barn.