Först skall jag berätta om en dröm som jag hade i natt. Jag och Fredrik åkte mot Skanör och Falsterbo, och när vi var nästan framme så bestämde vi oss för att parkera bilen och promenera längs stranden. Vi gick mot Falsterbo, och det såg naturligtvis inte alls ut som i verkligheten. Fredrik var tre eller fyra år gammal och mera livlig än jag kan minnas att han var. Vi gick väl en kilometer tills vi kom fram till en liten oas, där det fanns fler människor och några hus. Det fanns sanddyner som Fredrik gillade att spring upp och nedför. Men det fanns också ett mycket skarpt gräs som Fredrik skar sig på. Vi frågade någon slags vakt om det fanns plåster och vi hänvisades till en butik. I butiken fanns en underlig dam som sålde ett plåster till oss. När vi skulle gå ut så fanns det flera dörrar och vi frågade efter vilken dörr vi hade kommit in genom. Damen kunde inte svara utan flaxade runt i butiken. Vi tog en dörr på måfå och fann att vi var på en mycket smal klippa en kilometer upp i luften. Fredrik höll på att trilla över kanten, men jag fick tag på honom i sista sekunden. När vi stod och tittade ner så kände jag igen den välbekanta formen på näset. Vi gick in i butiken igen och lyckades fånga den flaxande damen. Jag förklarade att jag ville hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Damen flaxade och skiftade i färg men sa till slut: Dit kan du bara ta dig med helikopter och sådana finns inte.
Är det någon som vill försöka sig på drömtydning?
Jag fick just mina provsvar. HB, LPK och TPK ökar, men Neutrofila LPK är fortfarande inte mätbara. Mitt CRP fortsätter att sjunka och var 51 på morgonen. HURRA!
På ronden ställde jag de vanliga frågorna om vad som är nästa steg, och jag får samma svar: Vi måste vänta och se hur värdena utvecklas. Det är inte så att jag misstror läkarna, men det hade varit skönt att veta om det finns en Plan B.
Sen skulle jag alltså till Odontologen, och fast att det inte kan vara med än 500 meter dit, så hade man beställt taxi. Först var det röntgen och man tog cirka 35 bilder. Jag har ju kräkreflexer som gör det svårt att stoppa in röntgenplåtarna och en liten skumplasthållare i käften. Det var väl därför som man fick ta om flera av bilderna. Sedan träffade jag en tandläkare i Daniels ålder, som efter en snabb koll konstaterade att jag troligast inte har någon infektion i tänderna eller käkarna. Bra! Medan jag satt i tandläkarstolen kom någon från receptionen och meddelade att nu var taxin på plats för att hämta mig. Tandläkaren behövde tio minuter till, men då kunde taxiföraren inte vänta. Man fick boka en ny körtid, och så fick jag sitta en timma och läsa gamla väntrumstidningar. Som tur var så fanns det Kalle Anka, vilket är precis vad som behövs för att fördriva en timma i ett för övrigt tomt väntrum.
Man tjatar på mig att jag måste äta mer, så jag försöker äta allt man sätter fram till mig. Men min oroliga mage är inte så pigg på att behålla det som jag äter, vilket jag berättat hundra gånger. Nu har jag börjat ta Dimor (Imodeum), och det tycks man inte ha begränsningar för. Jag får för övrigt en rad olika tabletter, och de kommer i små burkar med mitt namn och ett klockslag på. Jag får exempelvis en burk klockan 20 och en annan klockan 22. För att inte sköterskorna skall behöva springa alltför ofta så har jag föreslagit att jag får alla tabletter på en gång, eller en förmiddagsburk och en eftermiddagsburk. Men, se det går inte. 20 är 20 och 22 är 22 och inget annat.
När jag läser vad jag skriver i min blogg så kan jag inte låta bli att tänka att det händer ju ingenting just nu, och det är precis så jag känner det. Slut på gnället.