Alltså, jag tror väl att jag kommer att sitta vid köksbordet på Tångenvägen ikväll, men morgonens provsvar var inte så bra som man hade förväntat sig. Just nu överväger man blodtransfusion för att bättra på HB-värdet. Vi får se vad man kommer fram till, ronden är här om en timma. Jag hoppas naturligtvis att jag får komma hem, men skulle det visa sig att en vecka till på avdelningen skulle förbättra mina framtidsutsikter så kryper jag ner under täcket igen.
Igår var Berit och Olle Ackerot här, och vi hade en bra stund tillsammans ute i dagrummet. Jag har svårt att förstå att andra människor kan ha ett intresse för min sjukdomshistoria, men så tycks i alla fall vara fallet. Med Olle och Berit vet jag att det är av medkänsla, så vi fick väl avhandlat det mesta som jag vet om min sjukdom, som jag faktiskt inte ens har namn på.
Nu har jag varit här på avdelningen i fyra veckor. Det är något konstigt med tiden. Just nu tycker jag att tiden går så långsamt, men om jag försöker sätta detta i proportion till att jag suttit här på samma sängkant i tjugofyra dagar, då spelar tiden mig ett spratt. Jag minns inte den första veckan annat som ett mörker, och de följande veckorna kan jag inte redogöra för. Jag får räkna på fingrarna för att övertyga mig om att det är tjugofyra dagar sedan Fredrik var med mig och jag blev inskriven. Vad har jag gjort av tiden? Läst de böcker jag tag tog med? Nej. Lyssnat på föreläsningar i min distanskurs? Delvis. Skrivit på min blogg? När jag orkat. Sanningen är väl att den mesta tiden har jag bara slöat under filten.
Så kom då ronden, och naturligtvis var man inte helt nöjda med mina blodvärden. Jag fick själv vara med rösta om jag skulle skrivas ut, och så blir det. Men jag måste få ett par påsar blod först och sedan prata med en utskrivningsläkare. Ett bekymmer verkar Frida vara, för man skall undvika hundkontakt. Jag får väl ta på mig engångshandskar och sprita mig före och efter varje klappning. Och just nu då? Väntan.
Två påsar blod har kommit. Herregud vad det droppar långsamt! Jag gissar att det tar fram till halv tre innan jag fått i mig hela innehållet i de två påsarna.
Och när det droppat färdigt då fick jag gå hem. Annika var snäll och kom och hämtade mig. På vägen hem köpte vi något att äta samt en hel kasse med mediciner. NU ÄR JAG HEMMA. Min första reaktion? Jo, att min kondis är sämre än vad jag själv trodde. Jag försökte hänga med i Annikas takt när vi var uppe på torget, men det var motigt. Sen kom vi hem och det mesta var sig likt här hemma. Daniel hade inte haft några parties vad jag kan se. Millan och Linnéa anlände strax efter Annika och mig och vi kunde dricka en kopp te tillsammans. Sen tog Millan in Frida, som gick omkring och nosade på allt som är gammalt och vant. Till sist upptäckte hon mig, och då fick jag en vift på svansen. Det var guld värt.
Klockan är visserligen bara halv åtta, men först skall jag göra en tabell för mina mediciner, sedan skall jag bädda om i sängen (lakan skall bytas en gång i veckan) och sedan bäddar jag ner mig själv.