I natt har jag sovit i min egen säng och jag fick själv fixa med min frukost. Härligt! Ni kan inte ana hur det känns att ha tappat all kondition. Jag är ingen hurtbulle, men nog har jag kunnat ta källartrappan utan att tappa andan. Det vill säga det kunde jag förr, men inte nu. Jag har pratat med mina radioaktiva vänner på morgonen. Jag gick ner klockan 09 som vanligt, men då fungerade ingenting. Jag drog och slet i alla kablar men det hjälpte inte. Till sist plockade jag ut den centrala transceivern, drog en kabel till nätaggregatet och kopplade in antennen. Då fungerade det igen, I was on the air! Sedan har jag gått runt och dragit upp mina mekaniska klockor som glatt tickade igång igen. Idag kommer jag att bara gå omkring och plocka med små saker och ting, inga stora projekt, vattna blommor, kanske dammsuga.
Karin tyckte inte om att behöva ta så många mediciner, men vi gjorde upp olika medicinlistor där det bland annat angavs när Karin skulle ta de olika tabletterna eller inhalationerna. Jag kan konstatera att Karin fortfarande leder i detta avseende, för jag kollade att det fanns fjorton olika medikamenter på hennes senaste lista, men med mina tio ligger jag inte långt efter. Tre sorters penicillin och antibiotika skall tag ta, kan man verkligen veta om det är bra att blanda tre så potenta droger?
Pratade med Camilla som hade varit ute med hundarna. Det är bedövande vackert och elva grader varmt utomhus. Nu skall jag snart ta ett par mackor och en kopp te, sen får jag försöka ta en runda runt kvarteret. Jag misstänker att detta kommer att uppmärksammas, så det blir nog flera av grannarna som kommer ut för att hälsa, och det blir roligt att träffas igen.
Så jag gick ut och promenerade och frös i elva graders värme. Det är nått fel på mig. En tur till Björlanda hann jag med också, mycket för att övertyga mig om att jag fortfarande kan köra bil. Jo tack, det gick bra. Frida kunde inte alls förstå varför hon inte fick komma och hälsa, men jag hade glömt att ta med engångshandskar. Jag undrar om hon förlåter mig? Helene hade vänligheten att komma upp och prata en stund, det blev mycket snack om mobiltelefoner av nån underlig anledning!
Sen blev det dags för middag, och jag började på Ångkokt torsk med potatis, allt för att klara vad som står på min minneslista: minimum 72 grader i minst två minuter. Då kom Daniel och erbjöd sig att laga spagetti med köttfärssås, och då kom vi överens om denna rätt idag och fisk i morgon. När vi sitter och äter säger Daniel plötsligt att jag är alldeles röd i ansiktet och i samma stund märker jag att det hettar i huvud och hals. Alltså en allergisk reaktion. Jag gick och la mig och två timmar senare var jag inte en indian längre. Det gäller att vara försiktig, men jag vet naturligtvis inte vad det var som jag inte tålde. Jag har ju order att ringa avdelning 141 så fort något ovanligt inträffar, men jag är glad att jag inte gjorde det denna gång, för det hade bara blivit en resa fram och tillbaka.
Jenny hade skickat en länk till en film om Vespa och Lambretta, den fick avsluta dagen.