Jag uppskattar min egen säng. Den har visserligen inte alla ställbarhetsmöjligheter som sängen hade som jag låg i på sjukhuset, men den är mycket skönare. Mina radiokamrater sa att det var tre grader eller sex grader på olika håll i Västsverige, men här i Tuve är det redan nio grader. Jag går runt pysslar, ställer saker och ting på platser som jag gillar och har ställt om alla mina klockor. Jag har det helt enkelt bra. Jag ville bara tala om att jag är medveten om att jag har en svår sjukdom, men att jag inte har ont nån stans. Jag skall jobba på konditionen och på att äta, nu är jag nere i 68 kg och det är för litet. Då har man inget ”orkehull” som man lär säga i Halland. Idag blir det ångfisk och förhoppningsvis så slipper jag nån allergisk reaktion.
Jag har varit ute och promenerat, vi var vid Karins grav och Annika gjorde så fint med ljung och en krans. Sen har vi bunkrat mat så att jag skall klara mig en hel vecka, för något måste göras mot mina bortflyende kilon. Att jag klivit utanför den skyddande bubbla som vistelsen på avdelning 141 innebar har jag blivit medveten om. Igår var det att jag blev röd i ansiktet, idag är det blåsor i munnen. Enligt instruktion så går jag och kollar tempen, jag har övergått till munhåletemp, och jag kollar att jag ligger under 38 grader. Det har jag gjort hitintills, tack och lov. Jag träffade för övrigt Britta Broman, prästen som vigde Karin till den sista vilan, och hon tyckte att det var ett väl omtumlande år för familjen Sörensson. Det får vi väl hålla med om.
Som jag tror att jag berättat tidigare så bor Daniel här hos mig för tillfället. Det är en stor säkerhetsfaktor att veta att det finns nån i huset. OK, i morgon skall Daniel iväg och jobba, men jag tror att du förstår att jag tycker att det är skönt att jag inte är helt ensam i huset.