Det som jag tänker skriva nu kan absolut missuppfattas. Jag kan höra för mitt inre öra att några tänker att jag är en otacksam jäkel som inte förmår uppskatta när folk är vänliga, omtänksamma och givmilda. Men eftersom jag har som syfte med denna blogg att skriva om hur jag upplever min situation i mitt nya liv, så skriver jag i alla fall.
Om jag får ta med er några år bakåt i tiden så hände det att Karin frågade vad det var jag höll på med, och svaret kunde vara att jag hjälpte till att meka med en av grannarnas bil eller trasiga gräsklippare eller dator som slutat att fungera. Karin kunde försynt undra varför bilägaren eller gräsklipparägaren inte kunde fixa sina trasiga maskiner själv, men för mig var det naturligt att hjälpa till när jag kunde. (Detta låter ju som ett äckligt skryt!) Jag funderade aldrig över hur mottagarna av min hjälp kunde uppfatta situationen, men ibland så fick jag kanske en flaska vin eller två, och detta borde ha fått mig att fundera över ”tjänster och gentjänster”.
Idag när jag sitter i min bubbla så är det vänliga människor som hör av sig och frågar om de kan gå och handla åt mig eller om man får bjuda på lunch. Det är ju fantastiskt att få sådana erbjudanden, men jag hamnar direkt i en situation där jag frågar mig vad jag då kan göra för den vänliga personen – tjänster och gentjänster igen. Just nu när jag inte klarar av så mycket mer än att överleva från en dag till en annan och gå och vänta på nästa besked från läkaren, så känns det som jag håller på att bygga upp ett stort skuldberg. Eller rättare sagt två skuldberg. Det ena är gentemot mina barn som från den stund då jag fick beskedet om min leukemi har stått bredvid mig och stöttat mig, tack mina underbara ungar! Det skuldberget kommer jag naturligtvis aldrig att kunna beta av. Det andra skuldberget är gentemot grannar och vänner som bakar kanelbullar till mig, går och köper mat och bjuder mig på lunch eller middag. Jag funderade aldrig över skuldberg när det var jag som försökte hjälpa andra, men nu när det är tvärt om så funderar jag mycket över hur jag skall kunna ge tillbaka. Skall jag köpa ett lager goda viner i guldpåsar och dela ut? Eller, är detta bara ett bevis på otacksamhet? Tacka och ta emot och var glad!