Tack alla som hörde av er igår via mail eller telefon. Jag har tagit allt till mitt hjärta.
När jag går här hemma så funderar jag mycket över hur det var för tio eller tjugo år sedan. Vad var det vi gjorde? I dessa tankar finns naturligtvis Karin alltid med, men inte Karin från de senaste tio åren utan en aktiv Karin vid en obestämd ålder. På något sätt övertygar jag mig att vi hade det bra, och jag har inga andra minnen som motsäger detta. Därför försöker jag återgå till någon slags normalitet som är mitt sätt att återskapa en tid som varit. Detta tar sig uttryck i att jag gärna vill att det skall vara här hemma som det ”alltid” varit. Stod möblerna så på Karins tid? Hade vi matta i hallen? Hur var det med blommor i fönstren?
Men, igår när Camilla med familj kom med Frida, som skall stanna hos mig fram till i morgon kväll, då blev det plötsligt normalt igen. Jag har en hund som följer efter mig där jag för tillfället är, just nu sover hon på golvet utanför kontoret. Jag är fullt medveten om allt man sagt om vad en hund gör för ett hem, men jag har aldrig själv upplevt det så påtagligt som jag gör just nu. Det är inte så att jag håller på och klappar henne hela tiden, Frida är lagom förtjust i att bli klappad, men hon är här, precis som hon varit de senaste tretton åren. År 2003 kom Frida och vi köpte 406an. Camilla och jag var på Blå Stjärnan med Frida igår eftersom hon verkar ha ont i benen, och Frida fick smärtstillande som vi skall prova en månad. Veterinären tyckte att Frida var fantastisk för sin ålder, både Frida och jag fick beröm. Helene var och besiktigade 406an medan jag låg på SU, och vår gamla Peugeot fick också beröm. 2003 måste ha varit ett bra år.