Dagens provsvar återspeglade hur jag kände mig:
Hb 99
LPK <0,1
Neutrofila <0,1
TPK <5
Jag fick naturligtvis en påse trombocyter, så i natt skall jag förhoppningsvis slippa ha blodsmak i munnen. Sedan la man om tejpen runt CVKn, och till sist fick jag prata med en läkare, Gustav Örrsjö, som tog sig tid att prata med mig. Beträffande hur bokstavlig man skall vara, så höll han med om att detta är ett problem, och att vården ibland tar det säkra för det osäkra. Men, vi kom fram till att så länge min neutrofila vita blodkroppar ligger under 0,5, så bör jag vara fortsatt försiktig. Praktiskt betyder detta en vecka till i min bubbla. Men vi var också överens om att kontakt med barn och barnbarn är viktig. Jag sa inget om att klappa min hund, något måste jag få bestämma själv.
Det finns flera olika typer av AML, och jag frågade om det i min journal fanns antecknat vilken typ som jag har, eller åtminstone om det är den aggressiva sorten. Gustav kunde inte hitta något om detta, men han sa att eftersom min AML hade börjat som en MDS, så var möjligheten att bli botad lika med noll. Efter varje cytostatikabehandling med efterföljande benmärgsprov så vet man mer, och då kan man anpassa den fortsatta behandlingen. Till sist sa Gustav det som alla läkare hitintills har sagt nämligen att jag ju trots allt är 77 år och att förändringar i benmärgen är vanlig för personer i min ålder. Om det som till sist blir min stupstock kan alltså vara en följd av min AML eller min MDS eller helt enkelt att normala åldersförändringar gravt påverkar min blodbildning.