I går, måndagen den 3e oktober 2016 klockan 10:00, så började ett nytt kapitel i mitt sjuttiosjuåriga liv. Jag var kallad till besök hos en läkare på Hematologimottagningen på Sahlgrenska sjukhuset. Hon sa rakt ut att jag hade en akut leukemi, det som man ibland populärt kallar blodcancer. Jag fick också beskedet att om jag inte lät behandla min leukemi utan bara lita till blodtransfusioner, så skulle jag kanske snart drabbas av någon elak infektion som man inte skulle klara av. Istället så rekommenderade doktorn en cellgiftsbehandling under sex till sju dagar med en konvalescens på sjukhuset under ytterligare tre veckor. Det fanns en tredje möjlighet med injektioner i magen, men med sämre prognos. Tillsammans med Camilla och Fredrik så valde jag den tuffa behandlingen, och den började man med klockan åtta i morse.
Jag har aldrigt tidigare legat på sjukhus, men jag har ju vana som medföljare åt Karin, så sjukhusrutinerna känner jag till, fast inte som patient. Jag har känt till mina dåliga blodvärden i tre års tid och min läkare har sagt att ”kanske kan det vara en MDS”, men att mitt eget blod skulle kunna bli min död det fanns bara inte på kartan. Faktum är att jag känner mig bra så när som på att jag är trött, och jag har inte fattat ännu att jag bär på en allvarlig cancersjukdom. Jag måste lära mig acceptera min sjukdom. Jag måste vänja mig vid att ärligt svara dem som frågar hur det är med mig att jag har en svår sjukdom, men att jag tillsammans med personalen på Hematologen kämpar emot den. Jag måste kunna säga: Jag har leukemi, precis lika naturligt som jag skulle ha sagt: Jag är förkyld eller Jag har stukat en fot. Leukemi är ingenting som jag vill ha och ingenting som jag kan säga att jag måste skylla mig själv för att fått. Men, jag älskar livet och jag kommer att kämpa mot de krafter som nu försöker ta död på mig.