Jag brukar beskriva min nuvarande situation som så att jag befinner mig i en bubbla, vilket betyder att jag frivilligt håller ett visst avstånd till världen. Jag undviker att handhälsa på och krama om folk jag möter, med undantag av barn och barnbarn, och jag äter ingenting av det som finns på min lista över mat som jag skall undvika. Jag försöker hålla kontakt med mina vänner via amatörradio, SMS, mail, telefon och denna blogg, och det går rätt så bra. Kanske till och med för bra.
Jag är medveten om att det finns en risk att jag permanentar detta förhållningssätt om jag efter behandlingsomgång fyra får reda på att jag också i framtiden måste vara försiktig med kontakter och med min mat. Visserligen säger läkarna att man skall ta restriktionerna med en smula sunt förnuft, vilket innebär att man i vissa fall INTE behöver följa givna anvisningar. Detta är ju mycket svårare än att konsekvent tillämpa en regel – exempelvis att inte handhälsa. Till sist kan det avvaktande beteendet bli det naturliga. Jag har redan märkt att jag reagerar annorlunda när jag träffar på folk – håll dej utanför min bubbla! Idag skulle jag naturligtvis ha kunnat åka till Radiomuseet, för jag har ju över 1,0 i neutrofila vita blodkroppar, och jag har ingen bra förklaring till varför jag inte åkt dit. Men i eftermiddag skall Frida och jag åka till Annika och äta middag, och det skall bli trevligt.
Som jag har skrivit tidigare så är det väldigt lätt att skylla på sjukdomen när jag känner mig trött och okoncentrerad och gå och lägga mig på soffan. För att jag inte skall bli en permanent soffnötare så tar jag för mig olika projekt. Några av dessa omfattar alla mina apparater som jag har i källaren. Det allra mesta handlar om att laga saker. Och det fungerar! När jag blir engagerad i något trivialt problem då kan jag hålla på i timtal utan att förlora koncentrationen. Tröttheten sitter till 80% i huvudet.