Det hände ibland när jag berättade om något som jag hört eller varit med för min ”meste” chef Bertil Lundberg att han svarade: ”Här står jag och talar om Amerika och så kommer du med en liten röd smörgås!” Betydelsen var – det där var väl inget att snacka om. Jag kom att tänka på Bertil och hans konstiga uttalande när jag funderade över det faktum att jag skriver om de få nålstick som jag ger mig själv, precis som det var något att prata om. När jag pratade med min bror Christer så berättade han att han regelbundet tar sprutor och han hunnit med nästan tusen stycken under det senaste decenniet. Detta hade jag ingen aning om och jag vet inte om jag hade avstått från att berätta om mina vedermödor även om jag hade vetat. Jag är medveten om att det finns folk som har det mycket, mycket svårare än jag, men min ambition med min blogg har ju varit att jag velat berätta för dig hur jag känner det i den nya situation som jag befinner mig i.
De senaste dagarna har inte varit bra, jag har frusit och jag har inte haft någon matlust. Det enda som jag kunnat få ner är yoghurt, te och smörgås, men det kan man nog överleva ett tag på. Men nu är det slut med sprutorna för denna gång. På måndag skall man kolla mina värden och mina blodvärden skall börja falla. Under två veckor skall det bara bli sämre, men sen skall allt vända uppåt igen – det är det som är hela grejen. Den 26 februari skall vi ha ett superkalas för alla som fyller år i februari, och då hoppas jag att jag har acceptabla blodvärden och att läkarna har dragit in all min medicin.