Det var i slutet av september som jag fick det där telefonsamtalet som berättade att jag skulle genomgå cellgiftbehandling och att denna skulle påbörjas snarast. Därefter har jag fyra gånger fått vara med om att kroppen har fått ta emot cellgifter som skall ta kål på cancercellerna, men som dessvärre också sveper med sig en del av de blodceller som jag behöver för att överleva. Under behandlingsveckorna har jag mått pyton i olika grad och på olika sätt. Sen kommer tio till fjorton dagar då cellgifterna fortsätter att verka och mina blodvärden försämras. Detta är också en jobbig period för mig. Men så kommer perioden när kroppen börjar få kontroll över läget igen och värdena blir bättre, läkarna säger att jag kommit i remission. Då återkommer också tron på att jag skall ta mig igenom behandlingen.
Nu är den fjärde och sista behandlingsperioden avklarad, och det har varit pyton också denna gång. Jag tror att jag åt som vanligt i måndags, men sedan dess har det mest varit te och smörgås. Men idag har jag faktiskt ätit en portion spagetti med köttfärssås, konstfärdigt tillagad av Daniel. Jag försöker hitta på saker att göra som engagerar mig så att jag glömmer bort att känna efter om jag mår dåligt, för annars så hamnar jag lätt på min säng. Om en månad skall jag ha allt detta bakom mig om inga komplikationer har tillstött. Då bör läkarna ha tagit bort mina mediciner och aptiten bör ha återvänt. Det blir fem månader då väldigt mycket har hänt, men där det blivit gjort väldigt litet. I början på mars måste jag ta itu med min helt försvunna kondition, det finns ett gym på äldreboendet Höjden som flera har rekommenderat. Förresten, i en kommentar till ett blogginlägg häromdagen var det en vänlig person som på engelska gav mig råd om hur jag borde börja min konditionsåteruppbyggnad.
Nu blir det en kopp te, sedan en dusch (man får ju inte lukta gubbe när man blir omhändertagen av sköterskorna) och sedan sängdags, sjuktransportbilen kommer strax efter klockan åtta.