Det blev inte många timmars sömn i natt, min högra axel höll mig vaken. Jag måste erkänna att det fanns stunder då jag kände att paniken inte var långt borta. Apparaten som pytsar ut de olika gifterna låter som en ambulans och ibland så vill den ha tillsyn. Då skall jag ringa på klockan och då kommer någon i nattpersonalen och tänder upp i rummet och kollar att det inte är nån slang som blivit klämd. Det är två herrar till på rummet, men vi har inte börjat umgås. Vi har påbörjat vår behandling samtidigt, så vi lär få dras med varandra i fyra veckor.
Klockan sex så kom nattpersonalen in för att ta prover, och det var väl precis när jag fått en blund. Två timmar senare är det frukost och jag har uppmanats att själv gå ut till köket för att hämta den. Sedan blev det dagens genomgång av de nya regler som gäller i mitt nya liv. Aldrig äta frukt eller grönsaker med skalet på, bara kokt eller stekt mat. Farewell till sushi! När läkaren var här med sitt entorage så uppmanades jag ställa frågor. Det är märkvärdigt att alla de frågor som man funderar över när det är släckt och mörkt de är putz weg.
I eftermiddags kom Camilla. Jag har aldrig förstått hur viktiga sjukbesök är. Här på salen är jag omgiven av snälla och vänliga människor som hjälper mig med min medicin och frågar hur jag mår. Här finns två herrar som befinner sig i exakt min situation och vi mossar på varandra och jag strör kommentarer om att jag tyvärr kommer att hålla dem vakna i natt eftersom jag fått vattendrivande medicin. Men dessa människor betyder ingenting för mig annat än just i stunden när de byter från en sorts medicin till en annan. Men när jag får besök av Camilla eller någon som kommer för att jag är här, då betyder det så oerhört mycket. Nu skall den som inte kan komma så ofta inte ha dåligt samvete för det, för jag förstår. Men samtidigt vill jag att ni skall förstå att en kram av någon i familjen är en direktverkande medicin.