Så var det dags för ny kontroll på hematologmottagningen. Som vanligt var jag i god tid, allt i förhoppning om att komma med bland de första, för jag vet att senare mottagningstider innebär att man får vänta på provsvaren. Jag hade tur, det var Tullike som tog hand om mig, så proverna var snart tagna. Men, sedan tog det lång tid innan jag fick reda på provsvaren. Anledningen denna gång var att man hade fått räkna trombocyterna ”för hand”.
Hb 88
LPK 1,3
Neutrofila 0,5
TPK 11
Jag utgick från att detta innebar att jag minst skulle få tanka trombocyter. Men då kom läkaren och sa att gränsen för att tanka trombocyter gick vid 10, så det blev inget av med det. Jag fick istället den sedvanliga uppmaningen att vara aktsam och att ringa om jag fick feber eller näsblod. Med detta skickades jag hem. Ny tid på måndag 09:30.
Jag tänker ofta på hur Karin klagade över att ”luften tog slut” när hon ansträngde sig. Jag förstod nog inte vad detta innebar, för visst fortsatte Karin att andas. Nu när jag har varit i källaren och försöker forcera källartrappan i vanlig fart, då är det också någonting som tar slut för mig. Det är inte så att luften inte räcker till, det är mer som att musklerna inte orkar, det blir sockerdricka i musklerna. Detta tillstånd varar inte så länge, kanske en minut, men för Karin tog det mycket längre tid att återhämta sig. Kan jag träna bort denna svaghet? Jag kommer i alla fall att försöka.
Igår fick jag ett positivt besked. En kamrat från barndomsåren som hade blivit svag och fallit flera gånger och sedan legat på sjukhus fick komma hem. På sjukhuset hade man utrustat honom med en rollator, vilken han ganska snart parkerade. Sedan letade han reda på en skruvdragare och fortsatte det arbete som han höll på med när ambulansen kom för att hämta honom. Ett gott tecken!