Igår, den 9e maj, var jag tidigt på benen. Annika var snäll och hämtade mig och körde mig till Sahlgrenska, närmare bestämt Hematologen, där jag togs omhand av Emma. Jag placerades i en säng som rullades till IVA där man skulle sätta in en PICC-line. Detta är en venkateter som man sticker in i armen och som sedan letar sig fram till närheten av hjärtat. Fördelen med en venkateter är att de kärl som finns i anslutning till hjärtat är tåligare än de kärl som man sätter mera normala infarter i, exempelvis i armarna. Just nu ser jag ut som om jag har varit i flera slagsmål, för mina armar är röda, gula och blå och svullna. Jag var inte förtjust i tanken på att få en venkateter insatt, men jag fick ett ultimatum av läkaren på ASIH-teamet, så det var inte mycket att välja på. Dock slapp jag en så kallad CVK, som man sätter i vid nyckelbenet och som jag fortfarande får kalla kårar av när jag tänker på hur det var att få satt en sådan på plats i oktober 2016.
Men, det var inte särskilt smärtsamt att få en PICC-line på plats. Jag fick ligga alldeles stilla med båda armarna låsta och med en röntgenapparat fem cm över ansiktet. Men, det gick bra och det hela var över på en timma. Sedan tog det dessvärre nästan fyra timmar innan man var beredd att släppa mig, men min snälla Annika satt och höll mig sällskap. När jag kom hem var jag trött och vimmelkantig och gick tidigt till säng. I natt har jag drömt otroliga drömmar och vaknat med kraftig hjärtklappning. Jag lever ett lugnt liv på dagarna, men på nätterna är det full fart.
Om jag inte får en infektion som måste behandlas med intravenös antibiotika, så skall det räcka med att ASIH-teamet kommer en gång i veckan, och vi kom överens om tisdagarna mellan 9 och 12. Då kommer man att ta blodprover, och skulle det visa sig att jag behöver blod eller trombocyter så får jag besök onsdag eller torsdag. Naturligtvis betyder detta att jag blir bunden till mitt lilla hus, men som tur är så trivs jag bra här och har många leksaker att roa mig med.