Ni har all rätt i världen att ställa fråga om man verkligen kan vara så trött och borta att man inte ens orkar skriva att det är en pytondag igen. Men så har det varit. Tråkigast var det när Daniel dök upp, jag har faktiskt ingen aning om Daniel först ringde och frågade om han fick komma, men jag befann mig inne i en bubbla av någon slags seg och stark plast, och jag kom helt enkelt inte ut. Sorry Daniel och sorry Camilla för jag tror att det var lika dant när du var här upp ett par gånger.
I går kom Annika hem från Zambia, och då var jag ju helt enkelt tvungen att ta mig i kragen, det är ju för fasen inte var dag man får besök från Afrika! Jag var nog förvånande osammanhängsnde, men jag tror att jag kunde klämma ur mig två relevanta frågor. Kan ni tänka er detta att inne i min bubbla far det runt en massa osammanhängande ord och uttryck. För att formulera en fråga eller ge ett svar så måste jag försöka fånga de rätta orden och sedan kasta ut dem i rätt ordning. Men jag fick hjälp av Annika att duscha och det var värt hur mycket som helst.
Idag har jag försökt återgå till ”ett mera normalt liv”, vilket inneburit att jag sitter upp i sängen mera ofta. Jag måste också hitta käk som jag kan äta utan att det kommer i retur med vändande post. Hitintills har man hittat en citronyoghurt. Vid ronden idag så sa läkaren att ett lämpligt tillfälle för Annika, Camilla och mej att träffa avdelningsläkaren kunde vara halv två i morgon.
Min granne tvärs över gången som jag kallar för Gaad eftersom det namnet stod på en plastbehållare för fekalprov, han är kurd från Iran, och han började beskriva orsaken eller orsakerna till de motsättningar som idag håller på att slita vår värld i stycken. Vi blev överens om att detta var ett projekt för mer än en dag och att vi ju har tre veckor kvar som rumsgrannar, så att något borde vi klara ut.