I går var en dag då då jag kände både att det fanns en tunnel och att det fanns ett ljus i slutet av tunneln. Naturligtvis växte denna medvetenhet till eufori: nu skulle jag kunna äta igen, nu skulle jag kunna jobba med min blog och jag skulle kunna återgå till min kurs Aerospace Engineering. Min flickor kom hit och vi träffade en ung läkare, Olle, och jag tyckte att hej här går det bara bättre och bättre. Nu var det dags att ta upp mitt vanliga översvallande sätt mot avdelningens sköterskor.
När jag skulle beställa en macka så blev det nog lite flams och trams, men är det inte flams och trams som gjort Pia Johansson i På Minuten känd och uppskatttad? Sen blev det några prover och en sköterska ville låna en arm. Jag sa att jag var ovillig att låna ut en arm eftersom jag ofta behövde båda samt att båda representerade ett affektionsvärde, kanske mest den högra! Moa, ett yngre biträde undrade vad det var för konstiga torra äppelbitar som står på mitt bord, jag har fått dem av Hans och Kaisa, och min förklaring blev kanske en smula detaljrik. Jag kände mig toppen! Det enda som förbryllade mig var att jag skrev så fruktansvärt mycket fel på blogg, så jag fick ta beslutet att vänta en timma med det.
Huvudavsvaret för mig vilar denna vecka på Josefin, assisterad av Moa. När dessa dök upp i sällskap med en läkare från den neurologiska kliniken blev jag förvånad. Nu vidtog ett tio minuters förhör vars bakgrund måste ha varit att patient 9:3 Bo uppför sig underligt. Jag fick peka mig på näsan gång på gång med slutna ögon och upprepa bostavskombinationer. Jag frågade till sist läkaren Peter, vad som föranlett denna undersökning och han sa att personalen tyckte sig ha lagt märke till karaktärsmässiga förändringar.
I dag har jag funderat mycket över denna händelse i går kväll. Hade jag verkligen varit så konstig i mitt tal och agerande? Så konstig att sköterskorna valt att kalla hit kompetens från annan medicinsk fakultet ?
Detta funderade jag på medan jag fick igenom en lista på släkt och vänner som ringt till Annika och Camilla eftersom jag inte var i form att prata i telefon tidigare dagar. Jag pratade med Kerstin Nyström som får vänta med att bjuda Maria, Frank och Pia och Johnny o ch mig på lunch. Tyvärr Kerstin blir det ingenting för min dej som inte motsvarar beskrivningen ordentligt kokt eller ordentligt stekt.
Min radioaktivt kompis Kenneth sa att han saknade våra ganska utdragna QSOn om antenner. För att fördriva tiden fram till jag är tillbaka på mitt ordinarie QTH så föreslog Kenneth att jag skulle köra mobilt via repeatern, alltså på tvåmeter. Detta tror jag inte att man kan få tillstånd till, men SM6BLT kanske vet.
Sen blev det ett samtal till Spanien där min bror Christer kunde stå och njuta av att se hur regnet vräkte ner över hans gräsmatta . Jag fick förklarat att jag hade upplevt några försvunna dagar i mitt liv. Jag brukar ju säga att jag har bra dagar och mycket bra dagar, men jag vet att det också finns den försvunna typen.
Slutligen i min ringsafari fick jag tag på Heléne på jobbet. Hon hade varit i Värmland, men att tillgången till svamp och bär jade varit begränsad. Heléne hade vänligheten att åka och besiktiga min 406a, som tack vara detta gick igenom utan anmärkning. Värre gick det för Heléne som fick problem med sinaframbromsar på väg hem från Värmland, det är ju en alldeles nu bil för fasen!
När jag just skrivit detta så slår det mig att gårdagens oförklarliga besök var inte alls av någon äldre psykdoktor. Jag har återkallat bilden på synhinnan och kört en enkel morf, och då ser jag att han som ville veta om jag visste vilken dag det var och om jag kunde peta mig på örat, det var inte psykdoktor Peter. I stället var det Christer som var har för att snabbt kolla om det var värt att göra ytterligare investeringar i storebror. Det som slutligen avslöjade dig var sättet att hålla en nyckel, det är greppet kring en Zippo eller annan tändapparat. Inte konstigt att tjejerna såg förvirrade ut. Du får stanna längre när du kommer nästa gång.
Nu fryser jag som en nydränkt katt! God katt, jag menar God Natt!