Månad: oktober 2016

God morgon, det ser ut att vara en gråmulen dag, fast här på avdelningen är allt sig likt. Vi väcks klockan 6 för att man skall ta tempen och de blodprov som visar framsteg eller motgångar i behandlingen. Vi får provsvaren vid niotiden. Klockan 8 kommer dagispersonalen och då blir det dags för dropp eller injektioner och för en massa mediciner. Sedan blir det blodtryck, POX med puls, vikt och temperatur. Jag har börjat notera ner de värden som man mäter, för jag vill försöka ”hänga med”. Annars minns jag vad Kirsten sa att hon måste lita på sjukvårdspersonalen och acceptera att ditt tillfrisknande är deras ansvar.

Idag är det fredag och HURRA! Då kommer både Annika och Camilla och hälsar på.

På dagens rond var det reducerad besättning. En läkare, Mikael, tog sig tid att förklara att mina höga CRP-värden (snabbsänka) hade gjort att man inte vet hur man skall fortsätta. Man måste helt enkelt utreda orsaken till den höga CRP-värdena innan man kan fortsätta. Därför blir det CT-scan idag klockan 15.Vidare sätter man in en speciell behandling mot misstänkt svamp i mun och andra kufiska ställen. Man kommer inte att fortsätta cytostatikabehandlingen innan man vet varför jag har så höga CRP-värden. Jag måste förbereda mig på att stanna på sjukhuset ”tills vidare”, kanske kan man tänka sig några timmars permission längre fram.

Nu fick jag en liter kontrastvätska som jag skall ha druckit senast klockan 14.45. När klockan var två kommer en sköterska in på rummet och säger att nu skall man byta förbandet runt CVKn. Jag påpekar att jag skall dricka kontrastvätska, men det ”var lugnt”. Medan syster tvättade halva överkroppen på mig gjorde jag tappra försök att liggande dricka kontrastvätska. Mitt i detta dyker vaktmästaren upp som skall köra mig till röntgen. Men, kom iväg till slut, men hur mycket vätska som jag fick i mig vet jag inte.

Väl på röntgen, som i detta fall var datortomograf, även kallad CT, ombads jag lägga mig på magen. Jag åkte sedan in i apparaten och uppmanades andas och hålla andan. Själv plågades jag av en förfärlig kissenödighet, och jag var flera gånger på väg att försöka krypa ur den tunnel där jag låg. Men till sist kom det en dam och sa att nu skulle jag ligga på rygg istället. Jag sa att jag gärna skulle stå på huvudet för henne, bara jag fick gå och kissa först. Sen gick allt bra, dvs kvalitéen på bilderna blev bra, och nu skall de utvärderas av specialister. Jag hoppas att det inte är samma specialister som Kjell väntar på sedan flera dagar.

Ronden var just här, och jag trodde att man skulle vara lika glättiga som vanligt. Men så var det inte idag. Man hade gjort en sammanställning som visar att jag har en infektion nån stans i kroppen, och nu måste man sätta in resurser för att försöka hitta denna. Olle är ju inte den som spekulerar, men man skall börja med lungor och bål. Vidare så menade Olle att jag troligen får förbereda mig på en längre sjukhusvistelse än man hade räknat med från början, kanske ytterligare två veckor. Han var också osäker på när det kan bli dags för mer Cytostatika.

Jag får ta detta till mitt hjärta.

Men sen kom Kaisa, tack för det besöket käraste vän. Du var Karins bästa vän, och jag är så innerligt glad för att jag har kunnat bibehålla den relationen. Du är själva grunddefinitionen av en klok människa, och du krånglar aldrig in dina svar, även på de svåraste frågorna. Du fick mig att se annorlunda på beskedet som jag fick på ronden – loppet är inte kört ännu. Dessutom tyckte du inte att min nattmössa var så vacker, så jag har fått låna en snyggare, svart av Edith.

Nu har jag duschat och jag känner mig helt OK – konstigt.

Kerstin hade anmält ett kvällsbesök, vi sa preliminärt klockan 18. Men klockan blev nästan 19 innan Kerstin kom, för det hade varit helt stopp i Tingstadstunneln. Jag fick en genomgång av hur det står till på Tångenvägen, och det var inga större avvikelser mot den redogörelse som jag fick av Ulf när han var här. Jag fick också reda på att grannarna planerar en Gåsamiddag för mig när jag kommer tillbaka, jag hoppas att jag har bättre aptit då än vad jag har nu?

Jag känner en oändlig tacksamhet för alla som sätter av tid och kraft för att hälsa på mig. Jag tror att alla förstår att detta främst gäller familjen, men visst är det fantastiskt med grannar och vänner som hälsar på för att önska mig tillfrisknande.

Nu kommer man snart med kvällsmedicinen, och sedan skall jag vänta på att nattpersonalen kommer klockan 22 med antibiotikan, som jag alltså får via dropp. Jag tar en erbjuden sömntablett, även om jag normalt inte har svårt att somna, men jag har lagt märke till att sömntabletter gör att jag inte behöver springa på toa så ofta.

 

I natt märkte jag inte ens när nattvaket var här och gav mig antibiotika, så visst sover jag om nätterna. Någon gång så var jag vaken för att gå på toaletten, och nån gång frös jag om huvudet. Man skall kolla om det finns små mjuka mössor, som bara damerna använder, som jag skulle kunna ha på natten. Sedan kliar det i hårbotten trots att jag får cortison. Om ni känner något icke-medicinskt medel att kleta in hårbotten med, så är jag intresserad av att prova.

Fredrik, i går fick jag retur på ett sms som jag skickat till 073-158 76 45. Har du bytt nyligen?

Idag kommer först Ulf och Eva, sedan Helene och till sist Jenny, jag hoppas att rösten håller. Just nu var Olle med ronden här, och det är en munter tillställning. Jag undrade när jag skulle lungröntgas, vilket Olle pratade om när Annika och Camilla och jag träffade honom. Men Olle tyckte att jag verkar så pigg att han tagit bort lungröntgen. Sen kom vi till all glukos som man trattar i mig och som jag måste få Furix för att bli av med. Olle tog bort det också. Var detta bra eller dåligt? Jag tolkar allt positivt.

Tack för att jag fick låna din fleecetröja Johan, och tack för den blå Hagströmmaren som du hade med dig Annika. Om jag minna rätt så beställde Mamma den via Millan som en julklapp till mig. Jag känner mig varm och innesluten av er alla när jag har fleecetröjorna på mig.

Jag klagade på att jag fryser om huvudet om nätterna, jag har ju alltid mössa på mig när jag är ute. Då kom man med en vadderad mössa som alla har roligt åt, varför vet jag inte.

Ulf har varit här och fördrev en timma med mig. Sedan kom Helene och hon hade hälsningar med sig från grannar längst ner på Tångenvägen. Lisa hade blivit sjuk mitt i natten för en tid sedan, och Helene beskrev hur hon lärt sig känna igen det speciella ljudet när man stänger skjutdörren på sjuktransportbilarna. Till sist dök Jenny upp, och vi hade en trevlig lektion om Lambrettaförgasare och vi gjorde en reviderad plan för uppstart av Lambrettan. Hans och Kaisa åker till Spanien på fredag för att sitta i solen och läsa böcker.

I morgon får jag besök vid 17.30 tiden av Kerstin. Sedan hade jag på min ”ringlista” också Einarssons och jag fick ett samtal med Anita. Stackars Anita som har så ont i sig rygg. Kan ingen läkare intressera sig för hennes fall, ingen skall behöva ha så ont som Anita har.

Efter att ha kryssat i och tagit bort kryss i WordPress panel, så dyker det nu upp en ikon och texten Kommentar under varje inlägg. Jag vet fortfarande inte om man måste vara inloggad, men testa gärna att lägga en kommentar.

Käraste Frida,

idag har jag varit hemifrån under fjorton dagar, och om allt går som planerat så skall jag vara kvar i fjorton dagar till. Sedan blir det inte precis som det var på Mattes tid, för jag skall åka till sjukhuset flera gånger i veckan. Vi får se hur vi löser detta med hjälp av Caesar, Camilla, Johan och barnen.

Idag har man klippt av mig nästan allt mitt hår. Jag har försökt ta en selfie, men om jag klarar av att publicerade den här på bloggen vet jag inte.

Idag har jag blivit intervjuad av en grupp läkarstudenter, och de sa i princip att jag skulle berätta om mig själv. Jag fann intervjun totalt oplanerad, jag hoppas att de fick ut något av vad jag berättade. Jo, jag berättade om dig och Scott också och våra planer att återuppta våra kvällspromenader.

I kväll kommer både Annika och Camilla och hälsar på, och i morgon eftermiddag kommer först Helene och sedan Jenny för att hålla mig sällskap. Om en stund så checkar Morris ut, och det skall bli spännande att se vilken ny rumskamrat vi får.

Jag har för övrigt just fått reda på att man visst får ha med sig en kaka, exempelvis en kanelbulle, bara den är nybakad. Livet återvänder till ett normalläge!

Dagen började bra, och den har tack och lov fortsatt på det viset. Idag är det måndag och alla funderar över nya spännande behandlingar. Jag har fått besked  om att jag skall lungröntgas, blododlas, tappas på med nya trobocyter och under veckan skall det också tas ett nytt benmärgsprov. Det är det femte som jag gör, så jag börjar få viss vana. Min höftbenskam måste se ut som Rosetta-kometen.

Jag har fått kallelse till den första kvällen i årets astronomikurs, och jag får prata med läkarna om det lämpliga att jag deltar och om jag kan få ”permis” den 2e november.

Nu har vi börjat tappa håret här på salen. I morse när jag tittade på min granne Saad så blev jag full av skratt för han hade inte kvar något hår. Det visade sig att han hade valt raka bort håret för att slippa få det i sängen. Själv följer jag Fridas exempel och låter det trilla när det själv vill.

Lars från Radiomuseet ringde och pratade ett tag. När jag var ganska nytillträdd som ordförande så dog en medlem som tillbringat en stor del av sitt liv på museet. Det visade sig att Horst hade AML. Jag träffade honom ena veckan och nästa vecka så var han borta.

Man ger mig dropp av olika slag och sedan ger man vätskedrivande för att jag skall bli av med vätskan. Jag springer därför på toaletten minst två gånger i timman, om detta skulle fortsätta som normaltillstånd så har jag varit på bio eller konsert min sista gång.

Sammanfattning: Kroppen tycks anpassa sig till den behandling som man utsätter den för och ingenting hitintills tyder på några avvikelse. Själen lär sig något nytt varje dag – mycket är positivt, annat är sådant som jag egentligen inte vill veta. Ibland så tänker jag att dessa tre månader hösten 2016 är en parentes, och sedan kör vi på precis som vanligt, och så blir det ju inte. Nu blev jag trött och vill sova ett tag.

Nu är klockan halv nio. Min granne Saad har besök av sina två grabbar. Saad tittar på TV på sin mobil, och de tjugoåriga grabbarna kollar sociala medier. Morris i sängen bredvid är glad, han har fått besked om att han kan resa hem i morgon. Vi som fått lyssna till hur ont stackars Morris har haft det undrar om han verkligen kan klara sig att vara hemma. Men jag vet ingenting om Morris hemförhållanden, han kanske har flera sjuksköterskor i släkten.

Jag pratade med Kjell Källberg i eftermiddag. Vi berättade om två pigga gubbar med varsin hund som brukade gå runt i Tuve och berätta historier för varandra. Nu var Kjell hemskickad efter en CAT-scan eftersom det inte fanns läkare som kunde bedöma scanningen. Men han har läckage till lungsäcken och man misstänker tumörer. Vi kunde konstatera att vi skulle göra allt som är möjligt för att återuppta våra hundpromenader. Sedan pratade jag med Kenneth Doer, som sa att aktiviteten på bandet hade avtagit medan jag var här på sjukhuset. Själv hade han haft en traumatisk upplevelse: han har lagt ner ett halvt år på att renovera en klassisk sluförstärkaare av märket Collins. Idag kopplade han in alla grejor i tur och ordning och plötsligen så bara smäller det till, och Collinsen ser inte bättre ut än innan han började renoveringen. Tillbaks till ritbrädet.

Just nu kom de för att ge Morris mer geggamoja av något slag. Då har PVKn slammat igen, så nu måste man lägga en ny, och det är Morris inte så glad för. Hur illa han gillar detta vet jag inte för jag förstår inte Morris språk, men jag kan höra på tonen att han är måttligt förtjust.

Godnatt alla änglar som tänker på mig på natten!

Jo du bloggen!

Talar du till mig?

Precis. Jag skulle bara vilja prata med dig om krånglighetert. Igår skrev jag först ett inlägg som väl var OK, men på eftermiddagen så skulle jag göra några sarkastiska kommentarer. När jag läste dessa lite senare så fann jag att de absolut inte hade med min blogg att göra. Jag redigerade bort skräpet.

Det förefaller mig vara en klok åtgärd.

Men, när jag skulle kolla att skräpraderna hade försvunnit, så fanns de kvar. Jag gick till redigeringsläge och då hade du (WordPress) upptäckt att något var galet. Du erbjöd därför möjligheten att granska de versioner som du sparat på, för att jag skulle kunna välja den som jag ville behålla. Snyggt jobbat! Jag valde den senaste versionen som jag skrivit in för hand, markerade och uppdaterade. Så länge jag var kvar i redigeringsläge så såg allt helt OK ut. Jag gick ur redigeringsläge för att kolla, och dessvärre så visades den gamla, felaktiga versionen. Kan du förklara detta?

Du hade väl glömt att spara / uppdatera.

Nix, jag vet inte hur många gånger jag tryckte på just den knappen. Har du fler förslag?

Vi gör tusen uppdateringar i veckan för WordPress, jag kan inte hålla alla i huvudet.

Tack jag tar detta som ett erkännande av att det finns konstigheter i ditt program så det behöver inte betyda att mina själsförmögenheter håller på att avta.

Kan så vara.

Jo, godafton, det är jag som är ditt dåliga samvete. Jag bara undrar, var det inte du som meddelade att här skulle det skrivas en blogg som skulle redogöra för det som du upplever under din sjukdomsperiod.

Tsfm, kanske.

Nu kan man ju se av kronologin att de här dagliga uppdateringar har haft en viss tenderns att utebli.

Det finns tekniska förklaringar.

Ok, det har varit svårigheter med att få fram ett qwerty-tangentbord, men miljoner människor skriver bloggar varje dag med iPads vanliga tangentbort. Du skulle inte ha kunnat kämpa på med det du har?

Jag är sjuk!

Det var tråkigt att höra. Men i onsdags hade du en ganska bra dag, igår var det inte så bra du fick inte ner någonting i magen. Men idag kan jag se av den matlista som du fått att du lyckats äta tre portioner.

Champinjoncrepes var äckligt.

Men, varför ligger du under täcket och tycker att det är dödstråkigt istället för att skriva på din blogg eller läsa andra bloggar eller titta på You-Tube?

Det är väl som min gamla kristendomslärare i Realskolan sa: Du är slapp, slö, lat och oföretagssam.

Kan ligga något i det kanske!

I går var en dag då då jag kände både att det fanns en tunnel och att det fanns ett ljus i slutet av tunneln. Naturligtvis växte denna medvetenhet till eufori: nu skulle jag kunna äta igen, nu skulle jag kunna jobba med min blog och jag skulle kunna återgå till min kurs Aerospace Engineering. Min flickor kom hit och vi träffade en ung läkare, Olle, och jag tyckte att hej här går det bara bättre och bättre. Nu var det dags att ta upp mitt vanliga översvallande sätt mot avdelningens sköterskor.

När jag skulle beställa en macka så blev det nog lite flams och trams, men är det inte flams och trams som gjort Pia Johansson i På Minuten känd och uppskatttad? Sen blev det några prover och en sköterska ville låna en arm. Jag sa att jag var ovillig att låna ut en arm eftersom jag ofta behövde båda samt att båda representerade ett affektionsvärde, kanske mest den högra!  Moa, ett yngre biträde undrade vad det var för konstiga torra äppelbitar som står på mitt bord, jag har fått dem av Hans och Kaisa, och min förklaring blev kanske en smula detaljrik. Jag kände mig toppen! Det enda som förbryllade mig var att jag skrev så fruktansvärt mycket fel på blogg, så jag fick ta beslutet att vänta en timma med det.

Huvudavsvaret för mig vilar denna vecka på Josefin, assisterad av Moa. När dessa dök upp i sällskap med en läkare från den neurologiska kliniken blev jag förvånad. Nu vidtog ett tio minuters förhör vars bakgrund måste ha varit att patient 9:3 Bo uppför sig underligt. Jag fick peka mig på näsan gång på gång med slutna ögon och upprepa bostavskombinationer. Jag frågade till sist läkaren Peter, vad som föranlett denna undersökning och han sa att personalen tyckte sig ha lagt märke till karaktärsmässiga förändringar.

I dag har jag funderat mycket över denna händelse i går kväll. Hade jag verkligen varit så konstig i mitt tal och agerande? Så konstig att sköterskorna valt att kalla hit kompetens från annan medicinsk fakultet ?

Detta funderade jag på medan jag fick igenom en lista på släkt och vänner som ringt till Annika och Camilla eftersom jag inte var i form att prata i telefon tidigare dagar. Jag pratade med Kerstin Nyström som får vänta med att bjuda Maria, Frank och Pia och Johnny o ch mig på lunch. Tyvärr Kerstin blir det ingenting för min dej som inte motsvarar beskrivningen ordentligt kokt eller ordentligt stekt.

Min radioaktivt kompis Kenneth sa att han saknade våra ganska utdragna QSOn om antenner. För att fördriva tiden fram till jag är tillbaka på mitt ordinarie QTH så föreslog Kenneth att jag skulle köra mobilt via repeatern, alltså på tvåmeter. Detta tror jag inte att man kan få tillstånd till, men SM6BLT kanske vet.

Sen blev det ett samtal till Spanien där min bror Christer kunde stå och njuta av att se hur regnet vräkte ner över hans gräsmatta . Jag fick förklarat att jag hade upplevt några försvunna dagar i mitt liv. Jag brukar ju säga att jag har bra dagar och mycket bra dagar, men jag vet att det också finns den försvunna typen.

Slutligen i min ringsafari fick jag tag på Heléne på jobbet. Hon hade varit i Värmland, men att tillgången till svamp och bär jade varit begränsad. Heléne hade vänligheten att åka och besiktiga min 406a, som tack vara detta gick igenom utan anmärkning. Värre gick det för Heléne som fick problem med sinaframbromsar på väg hem från Värmland, det är ju en alldeles nu bil för fasen!

När jag just skrivit detta så slår det mig att gårdagens oförklarliga besök var inte alls av någon äldre psykdoktor. Jag har återkallat bilden på synhinnan och kört en enkel morf, och då ser jag att han som ville veta om jag visste vilken dag det var och om jag kunde peta mig på örat, det var inte psykdoktor Peter. I stället var det Christer som var har för att snabbt kolla om det var värt att göra ytterligare investeringar i storebror. Det som slutligen avslöjade dig var sättet att hålla en nyckel, det är greppet kring en Zippo eller annan tändapparat. Inte konstigt att tjejerna såg förvirrade ut. Du får stanna längre när du kommer nästa gång.

Nu fryser jag som en nydränkt katt! God katt, jag menar God Natt!

Ni har all rätt i världen att ställa fråga om man verkligen kan vara så trött och borta att man inte ens orkar skriva att det är en pytondag igen. Men så har det varit. Tråkigast var det när Daniel dök upp, jag har faktiskt ingen aning om Daniel först ringde och frågade om han fick komma, men jag befann mig inne i en bubbla av någon slags seg och stark plast, och jag kom helt enkelt inte ut. Sorry Daniel och sorry Camilla för jag tror att det var lika dant när du var här upp ett par gånger.

I går kom Annika hem från Zambia, och då var jag ju helt enkelt tvungen att ta mig i kragen, det är ju för fasen inte var dag man får besök från Afrika! Jag var nog förvånande osammanhängsnde, men jag tror att jag kunde klämma ur mig två relevanta frågor. Kan ni tänka er detta att inne i min bubbla far det runt en massa osammanhängande ord och uttryck. För att formulera en fråga eller ge ett svar så måste jag försöka fånga de rätta orden och sedan kasta ut dem i rätt ordning. Men jag fick hjälp av Annika att duscha och det var värt hur mycket som helst.

Idag har jag försökt återgå till ”ett mera normalt liv”, vilket inneburit att jag sitter upp i sängen mera ofta. Jag måste också hitta käk som jag kan äta utan att det kommer i retur med vändande post. Hitintills har man hittat en citronyoghurt. Vid ronden idag så sa läkaren att ett lämpligt tillfälle för Annika, Camilla och mej att träffa avdelningsläkaren kunde vara halv två i morgon.

Min granne tvärs över gången som jag kallar för Gaad eftersom det namnet stod på en plastbehållare för fekalprov, han är kurd från Iran, och han började beskriva orsaken eller orsakerna till de motsättningar som idag håller på att slita vår värld i stycken. Vi blev överens om att detta var ett projekt för mer än en dag och att vi ju har tre veckor kvar som rumsgrannar, så att något borde vi klara ut.

Idag har varit en väldigt jobbig dag och orken tog slut.