Månad: oktober 2016

Det blev inte många timmars sömn i natt, min högra axel höll mig vaken. Jag måste erkänna att det fanns stunder då jag kände att paniken inte var långt borta. Apparaten som pytsar ut de olika gifterna låter som en ambulans och ibland så vill den ha tillsyn. Då skall jag ringa på klockan och då kommer någon i nattpersonalen och tänder upp i rummet och kollar att det inte är nån slang som blivit klämd. Det är två herrar till på rummet, men vi har inte börjat umgås. Vi har påbörjat vår behandling samtidigt, så vi lär få dras med varandra i fyra veckor.

Klockan sex så kom nattpersonalen in för att ta prover, och det var väl precis när jag fått en blund. Två timmar senare är det frukost och jag har uppmanats att själv gå ut till köket för att hämta den. Sedan blev det dagens genomgång av de nya regler som gäller i mitt nya liv. Aldrig äta frukt eller grönsaker med skalet på, bara kokt eller stekt mat. Farewell till sushi! När läkaren var här med sitt entorage så uppmanades jag ställa frågor. Det är märkvärdigt att alla de frågor som man funderar över när det är släckt och mörkt de är putz weg.

I eftermiddags kom Camilla. Jag har aldrig förstått hur viktiga sjukbesök är. Här på salen är jag omgiven av snälla och vänliga människor som hjälper mig med min medicin och frågar hur jag mår. Här finns två herrar som befinner sig i exakt min situation och vi mossar på varandra och jag strör kommentarer om att jag tyvärr kommer att hålla dem vakna i natt eftersom jag fått vattendrivande medicin. Men dessa människor betyder ingenting för mig annat än just i stunden när de byter från en sorts medicin till en annan. Men när jag får besök av Camilla eller någon som kommer för att jag är här, då betyder det så oerhört mycket. Nu skall den som inte kan komma så ofta inte ha dåligt samvete för det, för jag förstår. Men samtidigt vill jag att ni skall förstå att en kram av någon i familjen är en direktverkande medicin.

Fredrik och jag var här klockan halv åtta i morse. Vi blev väl mottagna och jag fick en egen säng – mitt hem under fyra veckor. För första gången fick jag dra på mig sjukhuskläder och hänga in mitt privata jag i ett litet, litet skåp. Sedan bar det iväg till ultraljud för att kolla hjärtat. Förutom ett visst läckage, som inte är ovanligt för gamla gubbar, så var hjärtat OK enligt röntgenläkaren.

Sedan blev det att åka till operation för att lägga in den kanyl som man skall mata in cytostatikan genom. Läkaren hade stora svårigheter och fick kalla på en kollega. Resultatet skulle sedan kollas genom en ny röntgen. Väl uppe på avdelningen skulle man precis påbörja cellgiftsbehandlingen när det kom besked att kanylen (CVK) inte var OK. Iväg till en annan operationsavdelning där man opererade medan man röntgade. Man hittade då att kanylen hade knippat sig, och under arbetet med att rätta till detta gjorde det så ont att jag höll på att svimma. Men jag överlevde! Klockan fem kunde man äntligen påbörja cytostatikabehandlingen.

Det var väldigt lugnande att ha Fredrik här nästan hela dagen. Camilla kom på besök vid femtiden och Annika ringde från Zambia. Mina barn är så omtänksamma!

Beskedet jag fick av läkaren igår var att den första behandlingen skulle vara en vecka med cellgifter och sedan tre veckor där man följer upp med en massa prover. Idag har jag fått reda på att i slutet av de fyra veckorna blir det en ny cellgiftskur, men efter denna får man vara konvalescent i hemmet, men med tre besök i veckan för provtagning. Sedan följer ytterligare två kurer med cellgifter med efterföljande vila i hemmet och flera besök i veckan på Hematologens öppenmottagning. Denna första behandlingsperiod sträcker sig alltså fram till årets slut. Vi kan alltså skippa skidresan till Alperna.

Jag hoppas naturligtvis att efter dessa tre månader att man skall kunna dra ner på behandlingar och uppföljningar, det vill säga att livet återgår till något mera normalt. Det blir aldrig samma liv som före leukemin, men förhoppningsvis blir det ett nytt och meningsfullt liv.

I går, måndagen den 3e oktober 2016 klockan 10:00, så började ett nytt kapitel i mitt sjuttiosjuåriga liv. Jag var kallad till besök hos en läkare på Hematologimottagningen på Sahlgrenska sjukhuset. Hon sa rakt ut att jag hade en akut leukemi, det som man ibland populärt kallar blodcancer. Jag fick också beskedet att om jag inte lät behandla min leukemi utan bara lita till blodtransfusioner, så skulle jag kanske snart drabbas av någon elak infektion som man inte skulle klara av. Istället så rekommenderade doktorn en cellgiftsbehandling under sex till sju dagar med en konvalescens på sjukhuset under ytterligare tre veckor. Det fanns en tredje möjlighet med injektioner i magen, men med sämre prognos. Tillsammans med Camilla och Fredrik så valde jag den tuffa behandlingen, och den började man med klockan åtta i morse.

Jag har aldrigt tidigare legat på sjukhus, men jag har ju vana som medföljare åt Karin, så sjukhusrutinerna känner jag till, fast inte som patient. Jag har känt till mina dåliga blodvärden i tre års tid och min läkare har sagt att ”kanske kan det vara en MDS”, men att mitt eget blod skulle kunna bli min död det fanns bara inte på kartan. Faktum är att jag känner mig bra så när som på att jag är trött, och jag har inte fattat ännu att jag bär på en allvarlig cancersjukdom. Jag måste lära mig acceptera min sjukdom. Jag måste vänja mig vid att ärligt svara dem som frågar hur det är med mig att jag har en svår sjukdom, men att jag tillsammans med personalen på Hematologen kämpar emot den. Jag måste kunna säga: Jag har leukemi, precis lika naturligt som jag skulle ha sagt: Jag är förkyld eller Jag har stukat en fot. Leukemi är ingenting som jag vill ha och ingenting som jag kan säga att jag måste skylla mig själv för att fått. Men, jag älskar livet och jag kommer att kämpa mot de krafter som nu försöker ta död på mig.