Idag har jag varit och tagit ett nytt benmärgsprov, det sjätte i ordningen. Det var självaste överläkaren Lars Möllgård som utförde det. Han var visserligen en timme sen, men när han väl satte igång så tog det inte många minuter innan han var klar. Jag hade inte ont av större delen av provtagningen, men precis när läkaren skall tränga genom höftbenskammen med sprutspetsen, då gör det ont. Sen drar läkaren ut benmärgsvätskan, och det är en sensation som jag helt enkelt saknar ord för att beskriva.
Jag frågade efter fortsättningen och med ena benet redan utanför operationsrummet så svarade han att han skulle ringa mig i slutet av veckan när resultatet av provet var klart. Annars så har jag en tid på måndag i nästa vecka. Min följdfråga blev då: ”Om detta prov visar att antalet omogna stamceller minskat, återgår vi då till den ursprungliga, tuffare planen med en ny cellgiftbehandling.” Detta svarade Lars ja på. ”Blir jag inlagd på nytt?” Svar ja.
Det var två kandidater och en läkare som var med och tittade på när hövdingen tog provet. Jag pratade med läkaren medan jag klädde på mig. Hon hade läst min journal och hon kunde bekräfta att man nu enats om att min sjukdom är en AML, eller kanske ännu mera korrekt, en AML som föregåtts av en MDS. Vad detta innebär har jag ännu inte kunnat ta till mig, men det är ju bra att veta namnet på den sjukdom som förändrat mitt liv.