Bosses leukemi blogg

Kan man skriva om sin oroliga mage? OK, om ni inte gillar ämnet så hoppa över första stycket. Jag har alltså diare, vilket fått som konsekvens att jag tappat i vikt. Jag väger nu precis 70 kg, och så litet har jag inte vägt i mitt vuxna liv. Sköterskorna lägger sina huvuden på sned och undrar om jag äter ordentligt, vilket jag försäkrar dem att jag gör. Nu har jag givit upp och börjat käka Dimor (Imodeum), och jag har fått reda på hur många tabletter jag får ta under ett dygn. Hoppas, hoppas att detta inte sätter en käpp i hjulet för min permission till helgen. Jag hoppas också att diareen beror på all antibiotika som man sprutar in i mig och inte på något annat skit.

Annars ser det ut som om den positiva utvecklingen av min blodproduktion fortsätter. Jag har idag 89 i HB och 115 i blodplättar . Roligast är att de vita blodkropparna fortsätter att öka, fast långsamt, långsamt. Mitt LPK värde är 0,8 och de neutrofila vita blodkropparna är 0,2. Dessa värden är fortfarande löjligt låga, men de fortsätter att öka.

Jag skulle väldigt gärna vilja få permission, om så bara över helgen. Jag tittar ut på träden utanför fönstret och önskar att jag skulle få gå ut och promenera bland dem. Om jag hade varit hemma så hade jag i alla fall haft möjligheten, här är allt utanför avdelningen ”off limit”. Jag kanske lurar mig, jag kanske har tappat all kondition så att jag inte skulle orka gå längre än till brevlådan. Men även det skulle jag acceptera, det skulle i alla fall vara mitt val att gå ut till brevlådan och frysa.

Nu var ronden här och Olle, min läkare, sa att han var nöjd med mig. Min mage och förhållandet att jag måste gå upp på toaletten och kasta vatten tio gånger varje natt fortsätter att oroa, men om det inte förvärras fram till fredag så har man beslutat att skriva ut mig från avdelningen. Istället överförs jag till öppenvården, som jag får besöka två gånger i veckan. Detta låter ju helt fantastiskt! Snälla, snälla mage krångla nu inte till det för mig!!!

Helene ringde, hon hade fått så mycket att göra att hon fick cancelera dagens lunchbesök. Vi pratades vid innan ronden, och jag sa att jag kanske skulle få permission till helgen och att därför nästa sjukbesök kunde ske på Tångenvägen och jag lovade bjuda på nybakat. Som det nu ser ut så får jag kolla hur man bakar kanelbullar!

 

Idag på ronden så sa läkaren Olle att för första gången efter cellgiftsbehandlingen hade man sett att det fanns neutrofila vita blodkroppar i blodprovet. Man får inte ropa hej för ett enda prov, men detta kan betyda att benmärgen börjat producera vita blodkroppar. HURRA! Min tolkning av detta är att kroppen reagerar på det sätt man hade förväntat sig, men att den gör det mycket långsammare än enligt plan. Olle sa att man övervägde att ge mig permission, men då måste produktionen av vita och vita neutrofila blodkroppar fortsätta att öka. Vidare måste mitt CRP-värde fortsätta nedåt, indikerande att den antibiotika som man pumpar i mig dag och natt håller på att knäcka den infektion som lurar nånstans i kroppen. Jag berättade om att jag behöver gå på toa tio gånger varje natt, och därför tog man bort glukosdroppet under löfte från mig att dricka minst en och en halv liter per dag. Då får jag nog gå femton gånger på toa varje natt!

Så nu är det bara att fortsätta att vänta eftersom jag inte kan göra något själv. Det hade ju inte varit dumt att få komma hem över helgen!

Nu har vi alltså flyttat upp en våning och jag har fått en väldigt vacker utsikt. Jag kan se massor med träd i olika färger, tag tror att det är utlöpare av Botaniska Trädgården. Bakom träden ser jag Älvsborgsbrons pyloner. Annars domineras utsikten av alla dessa många olika byggnader som finns inom Sahlgrenskaområdet. Det mest slående är de många olika byggnadsstilarna, fast det mesta är murade byggnader.

Jag pratade med Kjell Källberg, och han har det värre än vad jag har. I helgen hade han nästan inte kunnat andas och fått åka ambulans till Sahlgrenskas akut. Idag hade han varit tillbaka vid sjutiden för röntgen och för att träffa en utredningsläkare. Problemet är att man vet att han har cancer men inte var cancern sitter i kroppen. Stackars Kjell.

Idag är Annika i Lidköping med nån slags ledningsgrupp. I går kväll hade hon ordnat med gokartkörning på Lidköpings Karting Ring. Det skall bli roligt att höra henne berätta från den bedriften. Millan kommer hit i kväll och jag skall passa på att skicka hem en del grejer som jag inte behöver eller som måste tvättas.

Först skall jag berätta om en dröm som jag hade i natt.  Jag och Fredrik åkte mot Skanör och Falsterbo, och när vi var nästan framme så bestämde vi oss för att parkera bilen och promenera längs stranden. Vi gick mot Falsterbo, och det såg naturligtvis inte alls ut som i verkligheten. Fredrik var tre eller fyra år gammal och mera livlig än jag kan minnas att han var. Vi gick väl en kilometer tills vi kom fram till en liten oas, där det fanns fler människor och några hus. Det fanns sanddyner som Fredrik gillade att spring upp och nedför. Men det fanns också ett mycket skarpt gräs som Fredrik skar sig på. Vi frågade någon slags vakt om det fanns plåster och vi hänvisades till en butik. I butiken fanns en underlig dam som sålde ett plåster till oss. När vi skulle gå ut så fanns det flera dörrar och vi frågade efter vilken dörr vi hade kommit in genom. Damen kunde inte svara utan flaxade runt i butiken. Vi tog en dörr på måfå och fann att vi var på en mycket smal klippa en kilometer upp i luften. Fredrik höll på att trilla över kanten, men jag fick tag på honom i sista sekunden. När vi stod och tittade ner så kände jag igen den välbekanta formen på näset. Vi gick in i butiken igen och lyckades fånga den flaxande damen. Jag förklarade att jag ville hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Damen flaxade och skiftade i färg men sa till slut: Dit kan du bara ta dig med helikopter och sådana finns inte.

Är det någon som vill försöka sig på drömtydning?

Jag fick just mina provsvar. HB, LPK och TPK ökar, men Neutrofila LPK är fortfarande inte mätbara. Mitt CRP fortsätter att sjunka och var 51 på morgonen. HURRA!

På ronden ställde jag de vanliga frågorna om vad som är nästa steg, och jag får samma svar: Vi måste vänta och se hur värdena utvecklas. Det är inte så att jag misstror läkarna, men det hade varit skönt att veta om det finns en Plan B.

Sen skulle jag alltså till Odontologen, och fast att det inte kan vara med än 500 meter dit, så hade man beställt taxi. Först var det röntgen och man tog cirka 35 bilder. Jag har ju kräkreflexer som gör det svårt att stoppa in röntgenplåtarna och en liten skumplasthållare i käften. Det var väl därför som man fick ta om flera av bilderna. Sedan träffade jag en tandläkare i Daniels ålder, som efter en snabb koll konstaterade att jag troligast inte har någon infektion i tänderna eller käkarna. Bra! Medan jag satt i tandläkarstolen kom någon från receptionen och meddelade att nu var taxin på plats för att hämta mig. Tandläkaren behövde tio minuter till, men då kunde taxiföraren inte vänta. Man fick boka en ny körtid, och så fick jag sitta en timma och läsa gamla väntrumstidningar. Som tur var så fanns det Kalle Anka, vilket är precis vad som behövs för att fördriva en timma i ett för övrigt tomt väntrum.

Man tjatar på mig att jag måste äta mer, så jag försöker äta allt man sätter fram till mig. Men min oroliga mage är inte så pigg på att behålla det som jag äter, vilket jag berättat hundra gånger. Nu har jag börjat ta Dimor (Imodeum), och det tycks man inte ha begränsningar för. Jag får för övrigt en rad olika tabletter, och de kommer i små burkar med mitt namn och ett klockslag på. Jag får exempelvis en burk klockan 20 och en annan klockan 22. För att inte sköterskorna skall behöva springa alltför ofta så har jag föreslagit att jag får alla tabletter på en gång, eller en förmiddagsburk och en eftermiddagsburk. Men, se det går inte. 20 är 20 och 22 är 22 och inget annat.

När jag läser vad jag skriver i min blogg så kan jag inte låta bli att tänka att det händer ju ingenting just nu, och det är precis så jag känner det. Slut på gnället.

 

Hej kära bloggläsare. Idag är det söndag och här är alldeles obeskrivlivligt lugnt på avdelningen. Min granne Saad har drabbats av feber och ligger med tre täcken på sig. Nu fordras en förklaring till rubriken på dagens blogg. Jag skrevs in och påbörjade behandlingen den 4 oktober. Idag är det söndagen den 23 oktober. 23 – 4 är vanligtvis 19, så därför hade det inte varit fel att skriva den nittonde dagen, och då hade det stämt med tidigare rubriker. Men om den 4e var den första dagen, så är det den tjugonde dagen som jag är på avdelning 141 just idag. Ingen stor sak, men precis som när man bröt tänderna av muckkammen, så vill man ju att saker och ting skall hända. Därför byter jag tideräkning från och med idag. Idag är den tjugonde dagen i mitt nya liv.

På ronden var det bara standardbesked, och att jag måste gå upp och kissa en gång i timman var ju tråkigt. Därför tog man bort en av glukospåsarna per dygn, så får vi se vilken nytta det gör. Jag frågade efter resultatet av CT-scanningen i fredags, men det hade inte kommit något resultat. Men, läkaren sa att om man hade hittat något obehagligt, så brukar röntgenläkaren ta kontakt och inte vänta på att en sekreterare skall skriva ut svaret. Så frågade jag efter senaste CRP-värde, men det kom läkaren inte ihåg. Efter en stund kommer en sköterska in med en grön liten lapp på vilket det står CRP 75. Om detta är rätt, peppar, peppar, så har det ju hänt nånting, eftersom mina CRP-värden tidigare legat på det dubbla. Konstigt att läkaren inte självmant tar upp en sådan sak. Nu hoppas jag att det är ett riktigt värde och att det gäller för mig och inte för någon annan patient.

Om en stund så kommer Kenneth och några timmar senare så kommer Lars, så det blir en dag men mycket snack om radio och Radiomuseet.

Kenneth och Lars har varit här, och Annika tittade upp en liten stund. Hon hade med sig varma strumpor, så nu behöver jag aldrig mer frysa om fötterna.

Min vän Christian skrev för några dagar sedan att man inte får tala och skriva om döden som en realitet. Jag måste erkänna att trots att jag gör vad jag kan för att tänka glada och positiva tankar, så kommer tankar på livets slut till mig allt oftare. Är det så konstigt? Jag finns här på Hematologen för behandling, men just nu verkar det som om man inte vet när man skall behandla eller vad man skall behandla mot.

Jag har tidigare sagt att jag inte är rädd för att dö, och det var lätt att säga när döden antingen skulle inträffa i samband med att jag körde ikull på motorcykel, eller nån gång längre fram. Men nu gäller inte längre fram. Även om jag verkligen inte känner mig dödssjuk så är jag det. Om man beslutar sig för att avbryta behandlingen så har jag inte många månader kvar att leva. Hur tänker jag om detta? Jag tror att man numera kan behandla så att människor som skall dö inte behöver lida, jag tänker på ESSO Karlssons sista dagar. Mamma var dödssjuk i många år, men en kombination av viljestyrka och medicinteknik höll henne vid liv, fast med en ständigt minskande livskvalitet. Om läkarna sa att jag har en vecka på mig, skulle jag då likt Magnus Härenstam samla släkt och vänner till ett avskedskalas? Skulle jag bara samla familjen och gråta, gråta och gråta?

Jag vet inte, och jag vill inte veta. Nu tar jag varje meddelande som jag får på ronden som en ny puzzelbit. Ibland bekräftar puzzelbiten vad jag redan vet, någon gång kastar den om hela puzzlet. Det är inte jag som konstruerat puzzlet och det är inte ens jag som lägger det längre.

Så kom då ronden, en läkare och en sköterska. Jag hade ju fått mina värden redan på en liten lapp, och därför blev jag mycket förvånad när jag fick höra att mina blodvärden nu hade förändrats till det bättre. När hon nämnde de neutrofila vita blodkropparna så sa jag att hennes värden inte stämde med mina. Sköterskan tog min lapp och då kom man fram till att jag läste från en gammal lapp, vilket jag ju kunde visa på var fel. Till sist förstod läkaren att hon blandat ihop mig med en annan patient som kom in samtidigt med mig, men som nu ligger på ett annat rum. Det är inte så att jag missunnar honom att han är på väg att tillfriskna, men det kändes som om någon först gav mig en värdefull gåva och sedan tog tillbaka den igen. Ge Kitta ta igen! Så sa vi när jag var ett litet barn.

God morgon, det ser ut att vara en gråmulen dag, fast här på avdelningen är allt sig likt. Vi väcks klockan 6 för att man skall ta tempen och de blodprov som visar framsteg eller motgångar i behandlingen. Vi får provsvaren vid niotiden. Klockan 8 kommer dagispersonalen och då blir det dags för dropp eller injektioner och för en massa mediciner. Sedan blir det blodtryck, POX med puls, vikt och temperatur. Jag har börjat notera ner de värden som man mäter, för jag vill försöka ”hänga med”. Annars minns jag vad Kirsten sa att hon måste lita på sjukvårdspersonalen och acceptera att ditt tillfrisknande är deras ansvar.

Idag är det fredag och HURRA! Då kommer både Annika och Camilla och hälsar på.

På dagens rond var det reducerad besättning. En läkare, Mikael, tog sig tid att förklara att mina höga CRP-värden (snabbsänka) hade gjort att man inte vet hur man skall fortsätta. Man måste helt enkelt utreda orsaken till den höga CRP-värdena innan man kan fortsätta. Därför blir det CT-scan idag klockan 15.Vidare sätter man in en speciell behandling mot misstänkt svamp i mun och andra kufiska ställen. Man kommer inte att fortsätta cytostatikabehandlingen innan man vet varför jag har så höga CRP-värden. Jag måste förbereda mig på att stanna på sjukhuset ”tills vidare”, kanske kan man tänka sig några timmars permission längre fram.

Nu fick jag en liter kontrastvätska som jag skall ha druckit senast klockan 14.45. När klockan var två kommer en sköterska in på rummet och säger att nu skall man byta förbandet runt CVKn. Jag påpekar att jag skall dricka kontrastvätska, men det ”var lugnt”. Medan syster tvättade halva överkroppen på mig gjorde jag tappra försök att liggande dricka kontrastvätska. Mitt i detta dyker vaktmästaren upp som skall köra mig till röntgen. Men, kom iväg till slut, men hur mycket vätska som jag fick i mig vet jag inte.

Väl på röntgen, som i detta fall var datortomograf, även kallad CT, ombads jag lägga mig på magen. Jag åkte sedan in i apparaten och uppmanades andas och hålla andan. Själv plågades jag av en förfärlig kissenödighet, och jag var flera gånger på väg att försöka krypa ur den tunnel där jag låg. Men till sist kom det en dam och sa att nu skulle jag ligga på rygg istället. Jag sa att jag gärna skulle stå på huvudet för henne, bara jag fick gå och kissa först. Sen gick allt bra, dvs kvalitéen på bilderna blev bra, och nu skall de utvärderas av specialister. Jag hoppas att det inte är samma specialister som Kjell väntar på sedan flera dagar.

Ronden var just här, och jag trodde att man skulle vara lika glättiga som vanligt. Men så var det inte idag. Man hade gjort en sammanställning som visar att jag har en infektion nån stans i kroppen, och nu måste man sätta in resurser för att försöka hitta denna. Olle är ju inte den som spekulerar, men man skall börja med lungor och bål. Vidare så menade Olle att jag troligen får förbereda mig på en längre sjukhusvistelse än man hade räknat med från början, kanske ytterligare två veckor. Han var också osäker på när det kan bli dags för mer Cytostatika.

Jag får ta detta till mitt hjärta.

Men sen kom Kaisa, tack för det besöket käraste vän. Du var Karins bästa vän, och jag är så innerligt glad för att jag har kunnat bibehålla den relationen. Du är själva grunddefinitionen av en klok människa, och du krånglar aldrig in dina svar, även på de svåraste frågorna. Du fick mig att se annorlunda på beskedet som jag fick på ronden – loppet är inte kört ännu. Dessutom tyckte du inte att min nattmössa var så vacker, så jag har fått låna en snyggare, svart av Edith.

Nu har jag duschat och jag känner mig helt OK – konstigt.

Kerstin hade anmält ett kvällsbesök, vi sa preliminärt klockan 18. Men klockan blev nästan 19 innan Kerstin kom, för det hade varit helt stopp i Tingstadstunneln. Jag fick en genomgång av hur det står till på Tångenvägen, och det var inga större avvikelser mot den redogörelse som jag fick av Ulf när han var här. Jag fick också reda på att grannarna planerar en Gåsamiddag för mig när jag kommer tillbaka, jag hoppas att jag har bättre aptit då än vad jag har nu?

Jag känner en oändlig tacksamhet för alla som sätter av tid och kraft för att hälsa på mig. Jag tror att alla förstår att detta främst gäller familjen, men visst är det fantastiskt med grannar och vänner som hälsar på för att önska mig tillfrisknande.

Nu kommer man snart med kvällsmedicinen, och sedan skall jag vänta på att nattpersonalen kommer klockan 22 med antibiotikan, som jag alltså får via dropp. Jag tar en erbjuden sömntablett, även om jag normalt inte har svårt att somna, men jag har lagt märke till att sömntabletter gör att jag inte behöver springa på toa så ofta.

 

I natt märkte jag inte ens när nattvaket var här och gav mig antibiotika, så visst sover jag om nätterna. Någon gång så var jag vaken för att gå på toaletten, och nån gång frös jag om huvudet. Man skall kolla om det finns små mjuka mössor, som bara damerna använder, som jag skulle kunna ha på natten. Sedan kliar det i hårbotten trots att jag får cortison. Om ni känner något icke-medicinskt medel att kleta in hårbotten med, så är jag intresserad av att prova.

Fredrik, i går fick jag retur på ett sms som jag skickat till 073-158 76 45. Har du bytt nyligen?

Idag kommer först Ulf och Eva, sedan Helene och till sist Jenny, jag hoppas att rösten håller. Just nu var Olle med ronden här, och det är en munter tillställning. Jag undrade när jag skulle lungröntgas, vilket Olle pratade om när Annika och Camilla och jag träffade honom. Men Olle tyckte att jag verkar så pigg att han tagit bort lungröntgen. Sen kom vi till all glukos som man trattar i mig och som jag måste få Furix för att bli av med. Olle tog bort det också. Var detta bra eller dåligt? Jag tolkar allt positivt.

Tack för att jag fick låna din fleecetröja Johan, och tack för den blå Hagströmmaren som du hade med dig Annika. Om jag minna rätt så beställde Mamma den via Millan som en julklapp till mig. Jag känner mig varm och innesluten av er alla när jag har fleecetröjorna på mig.

Jag klagade på att jag fryser om huvudet om nätterna, jag har ju alltid mössa på mig när jag är ute. Då kom man med en vadderad mössa som alla har roligt åt, varför vet jag inte.

Ulf har varit här och fördrev en timma med mig. Sedan kom Helene och hon hade hälsningar med sig från grannar längst ner på Tångenvägen. Lisa hade blivit sjuk mitt i natten för en tid sedan, och Helene beskrev hur hon lärt sig känna igen det speciella ljudet när man stänger skjutdörren på sjuktransportbilarna. Till sist dök Jenny upp, och vi hade en trevlig lektion om Lambrettaförgasare och vi gjorde en reviderad plan för uppstart av Lambrettan. Hans och Kaisa åker till Spanien på fredag för att sitta i solen och läsa böcker.

I morgon får jag besök vid 17.30 tiden av Kerstin. Sedan hade jag på min ”ringlista” också Einarssons och jag fick ett samtal med Anita. Stackars Anita som har så ont i sig rygg. Kan ingen läkare intressera sig för hennes fall, ingen skall behöva ha så ont som Anita har.

Efter att ha kryssat i och tagit bort kryss i WordPress panel, så dyker det nu upp en ikon och texten Kommentar under varje inlägg. Jag vet fortfarande inte om man måste vara inloggad, men testa gärna att lägga en kommentar.

Käraste Frida,

idag har jag varit hemifrån under fjorton dagar, och om allt går som planerat så skall jag vara kvar i fjorton dagar till. Sedan blir det inte precis som det var på Mattes tid, för jag skall åka till sjukhuset flera gånger i veckan. Vi får se hur vi löser detta med hjälp av Caesar, Camilla, Johan och barnen.

Idag har man klippt av mig nästan allt mitt hår. Jag har försökt ta en selfie, men om jag klarar av att publicerade den här på bloggen vet jag inte.

Idag har jag blivit intervjuad av en grupp läkarstudenter, och de sa i princip att jag skulle berätta om mig själv. Jag fann intervjun totalt oplanerad, jag hoppas att de fick ut något av vad jag berättade. Jo, jag berättade om dig och Scott också och våra planer att återuppta våra kvällspromenader.

I kväll kommer både Annika och Camilla och hälsar på, och i morgon eftermiddag kommer först Helene och sedan Jenny för att hålla mig sällskap. Om en stund så checkar Morris ut, och det skall bli spännande att se vilken ny rumskamrat vi får.

Jag har för övrigt just fått reda på att man visst får ha med sig en kaka, exempelvis en kanelbulle, bara den är nybakad. Livet återvänder till ett normalläge!

Dagen började bra, och den har tack och lov fortsatt på det viset. Idag är det måndag och alla funderar över nya spännande behandlingar. Jag har fått besked  om att jag skall lungröntgas, blododlas, tappas på med nya trobocyter och under veckan skall det också tas ett nytt benmärgsprov. Det är det femte som jag gör, så jag börjar få viss vana. Min höftbenskam måste se ut som Rosetta-kometen.

Jag har fått kallelse till den första kvällen i årets astronomikurs, och jag får prata med läkarna om det lämpliga att jag deltar och om jag kan få ”permis” den 2e november.

Nu har vi börjat tappa håret här på salen. I morse när jag tittade på min granne Saad så blev jag full av skratt för han hade inte kvar något hår. Det visade sig att han hade valt raka bort håret för att slippa få det i sängen. Själv följer jag Fridas exempel och låter det trilla när det själv vill.

Lars från Radiomuseet ringde och pratade ett tag. När jag var ganska nytillträdd som ordförande så dog en medlem som tillbringat en stor del av sitt liv på museet. Det visade sig att Horst hade AML. Jag träffade honom ena veckan och nästa vecka så var han borta.

Man ger mig dropp av olika slag och sedan ger man vätskedrivande för att jag skall bli av med vätskan. Jag springer därför på toaletten minst två gånger i timman, om detta skulle fortsätta som normaltillstånd så har jag varit på bio eller konsert min sista gång.

Sammanfattning: Kroppen tycks anpassa sig till den behandling som man utsätter den för och ingenting hitintills tyder på några avvikelse. Själen lär sig något nytt varje dag – mycket är positivt, annat är sådant som jag egentligen inte vill veta. Ibland så tänker jag att dessa tre månader hösten 2016 är en parentes, och sedan kör vi på precis som vanligt, och så blir det ju inte. Nu blev jag trött och vill sova ett tag.

Nu är klockan halv nio. Min granne Saad har besök av sina två grabbar. Saad tittar på TV på sin mobil, och de tjugoåriga grabbarna kollar sociala medier. Morris i sängen bredvid är glad, han har fått besked om att han kan resa hem i morgon. Vi som fått lyssna till hur ont stackars Morris har haft det undrar om han verkligen kan klara sig att vara hemma. Men jag vet ingenting om Morris hemförhållanden, han kanske har flera sjuksköterskor i släkten.

Jag pratade med Kjell Källberg i eftermiddag. Vi berättade om två pigga gubbar med varsin hund som brukade gå runt i Tuve och berätta historier för varandra. Nu var Kjell hemskickad efter en CAT-scan eftersom det inte fanns läkare som kunde bedöma scanningen. Men han har läckage till lungsäcken och man misstänker tumörer. Vi kunde konstatera att vi skulle göra allt som är möjligt för att återuppta våra hundpromenader. Sedan pratade jag med Kenneth Doer, som sa att aktiviteten på bandet hade avtagit medan jag var här på sjukhuset. Själv hade han haft en traumatisk upplevelse: han har lagt ner ett halvt år på att renovera en klassisk sluförstärkaare av märket Collins. Idag kopplade han in alla grejor i tur och ordning och plötsligen så bara smäller det till, och Collinsen ser inte bättre ut än innan han började renoveringen. Tillbaks till ritbrädet.

Just nu kom de för att ge Morris mer geggamoja av något slag. Då har PVKn slammat igen, så nu måste man lägga en ny, och det är Morris inte så glad för. Hur illa han gillar detta vet jag inte för jag förstår inte Morris språk, men jag kan höra på tonen att han är måttligt förtjust.

Godnatt alla änglar som tänker på mig på natten!