Författare: admin

Jo du bloggen!

Talar du till mig?

Precis. Jag skulle bara vilja prata med dig om krånglighetert. Igår skrev jag först ett inlägg som väl var OK, men på eftermiddagen så skulle jag göra några sarkastiska kommentarer. När jag läste dessa lite senare så fann jag att de absolut inte hade med min blogg att göra. Jag redigerade bort skräpet.

Det förefaller mig vara en klok åtgärd.

Men, när jag skulle kolla att skräpraderna hade försvunnit, så fanns de kvar. Jag gick till redigeringsläge och då hade du (WordPress) upptäckt att något var galet. Du erbjöd därför möjligheten att granska de versioner som du sparat på, för att jag skulle kunna välja den som jag ville behålla. Snyggt jobbat! Jag valde den senaste versionen som jag skrivit in för hand, markerade och uppdaterade. Så länge jag var kvar i redigeringsläge så såg allt helt OK ut. Jag gick ur redigeringsläge för att kolla, och dessvärre så visades den gamla, felaktiga versionen. Kan du förklara detta?

Du hade väl glömt att spara / uppdatera.

Nix, jag vet inte hur många gånger jag tryckte på just den knappen. Har du fler förslag?

Vi gör tusen uppdateringar i veckan för WordPress, jag kan inte hålla alla i huvudet.

Tack jag tar detta som ett erkännande av att det finns konstigheter i ditt program så det behöver inte betyda att mina själsförmögenheter håller på att avta.

Kan så vara.

Jo, godafton, det är jag som är ditt dåliga samvete. Jag bara undrar, var det inte du som meddelade att här skulle det skrivas en blogg som skulle redogöra för det som du upplever under din sjukdomsperiod.

Tsfm, kanske.

Nu kan man ju se av kronologin att de här dagliga uppdateringar har haft en viss tenderns att utebli.

Det finns tekniska förklaringar.

Ok, det har varit svårigheter med att få fram ett qwerty-tangentbord, men miljoner människor skriver bloggar varje dag med iPads vanliga tangentbort. Du skulle inte ha kunnat kämpa på med det du har?

Jag är sjuk!

Det var tråkigt att höra. Men i onsdags hade du en ganska bra dag, igår var det inte så bra du fick inte ner någonting i magen. Men idag kan jag se av den matlista som du fått att du lyckats äta tre portioner.

Champinjoncrepes var äckligt.

Men, varför ligger du under täcket och tycker att det är dödstråkigt istället för att skriva på din blogg eller läsa andra bloggar eller titta på You-Tube?

Det är väl som min gamla kristendomslärare i Realskolan sa: Du är slapp, slö, lat och oföretagssam.

Kan ligga något i det kanske!

I går var en dag då då jag kände både att det fanns en tunnel och att det fanns ett ljus i slutet av tunneln. Naturligtvis växte denna medvetenhet till eufori: nu skulle jag kunna äta igen, nu skulle jag kunna jobba med min blog och jag skulle kunna återgå till min kurs Aerospace Engineering. Min flickor kom hit och vi träffade en ung läkare, Olle, och jag tyckte att hej här går det bara bättre och bättre. Nu var det dags att ta upp mitt vanliga översvallande sätt mot avdelningens sköterskor.

När jag skulle beställa en macka så blev det nog lite flams och trams, men är det inte flams och trams som gjort Pia Johansson i På Minuten känd och uppskatttad? Sen blev det några prover och en sköterska ville låna en arm. Jag sa att jag var ovillig att låna ut en arm eftersom jag ofta behövde båda samt att båda representerade ett affektionsvärde, kanske mest den högra!  Moa, ett yngre biträde undrade vad det var för konstiga torra äppelbitar som står på mitt bord, jag har fått dem av Hans och Kaisa, och min förklaring blev kanske en smula detaljrik. Jag kände mig toppen! Det enda som förbryllade mig var att jag skrev så fruktansvärt mycket fel på blogg, så jag fick ta beslutet att vänta en timma med det.

Huvudavsvaret för mig vilar denna vecka på Josefin, assisterad av Moa. När dessa dök upp i sällskap med en läkare från den neurologiska kliniken blev jag förvånad. Nu vidtog ett tio minuters förhör vars bakgrund måste ha varit att patient 9:3 Bo uppför sig underligt. Jag fick peka mig på näsan gång på gång med slutna ögon och upprepa bostavskombinationer. Jag frågade till sist läkaren Peter, vad som föranlett denna undersökning och han sa att personalen tyckte sig ha lagt märke till karaktärsmässiga förändringar.

I dag har jag funderat mycket över denna händelse i går kväll. Hade jag verkligen varit så konstig i mitt tal och agerande? Så konstig att sköterskorna valt att kalla hit kompetens från annan medicinsk fakultet ?

Detta funderade jag på medan jag fick igenom en lista på släkt och vänner som ringt till Annika och Camilla eftersom jag inte var i form att prata i telefon tidigare dagar. Jag pratade med Kerstin Nyström som får vänta med att bjuda Maria, Frank och Pia och Johnny o ch mig på lunch. Tyvärr Kerstin blir det ingenting för min dej som inte motsvarar beskrivningen ordentligt kokt eller ordentligt stekt.

Min radioaktivt kompis Kenneth sa att han saknade våra ganska utdragna QSOn om antenner. För att fördriva tiden fram till jag är tillbaka på mitt ordinarie QTH så föreslog Kenneth att jag skulle köra mobilt via repeatern, alltså på tvåmeter. Detta tror jag inte att man kan få tillstånd till, men SM6BLT kanske vet.

Sen blev det ett samtal till Spanien där min bror Christer kunde stå och njuta av att se hur regnet vräkte ner över hans gräsmatta . Jag fick förklarat att jag hade upplevt några försvunna dagar i mitt liv. Jag brukar ju säga att jag har bra dagar och mycket bra dagar, men jag vet att det också finns den försvunna typen.

Slutligen i min ringsafari fick jag tag på Heléne på jobbet. Hon hade varit i Värmland, men att tillgången till svamp och bär jade varit begränsad. Heléne hade vänligheten att åka och besiktiga min 406a, som tack vara detta gick igenom utan anmärkning. Värre gick det för Heléne som fick problem med sinaframbromsar på väg hem från Värmland, det är ju en alldeles nu bil för fasen!

När jag just skrivit detta så slår det mig att gårdagens oförklarliga besök var inte alls av någon äldre psykdoktor. Jag har återkallat bilden på synhinnan och kört en enkel morf, och då ser jag att han som ville veta om jag visste vilken dag det var och om jag kunde peta mig på örat, det var inte psykdoktor Peter. I stället var det Christer som var har för att snabbt kolla om det var värt att göra ytterligare investeringar i storebror. Det som slutligen avslöjade dig var sättet att hålla en nyckel, det är greppet kring en Zippo eller annan tändapparat. Inte konstigt att tjejerna såg förvirrade ut. Du får stanna längre när du kommer nästa gång.

Nu fryser jag som en nydränkt katt! God katt, jag menar God Natt!

Ni har all rätt i världen att ställa fråga om man verkligen kan vara så trött och borta att man inte ens orkar skriva att det är en pytondag igen. Men så har det varit. Tråkigast var det när Daniel dök upp, jag har faktiskt ingen aning om Daniel först ringde och frågade om han fick komma, men jag befann mig inne i en bubbla av någon slags seg och stark plast, och jag kom helt enkelt inte ut. Sorry Daniel och sorry Camilla för jag tror att det var lika dant när du var här upp ett par gånger.

I går kom Annika hem från Zambia, och då var jag ju helt enkelt tvungen att ta mig i kragen, det är ju för fasen inte var dag man får besök från Afrika! Jag var nog förvånande osammanhängsnde, men jag tror att jag kunde klämma ur mig två relevanta frågor. Kan ni tänka er detta att inne i min bubbla far det runt en massa osammanhängande ord och uttryck. För att formulera en fråga eller ge ett svar så måste jag försöka fånga de rätta orden och sedan kasta ut dem i rätt ordning. Men jag fick hjälp av Annika att duscha och det var värt hur mycket som helst.

Idag har jag försökt återgå till ”ett mera normalt liv”, vilket inneburit att jag sitter upp i sängen mera ofta. Jag måste också hitta käk som jag kan äta utan att det kommer i retur med vändande post. Hitintills har man hittat en citronyoghurt. Vid ronden idag så sa läkaren att ett lämpligt tillfälle för Annika, Camilla och mej att träffa avdelningsläkaren kunde vara halv två i morgon.

Min granne tvärs över gången som jag kallar för Gaad eftersom det namnet stod på en plastbehållare för fekalprov, han är kurd från Iran, och han började beskriva orsaken eller orsakerna till de motsättningar som idag håller på att slita vår värld i stycken. Vi blev överens om att detta var ett projekt för mer än en dag och att vi ju har tre veckor kvar som rumsgrannar, så att något borde vi klara ut.

Idag har varit en väldigt jobbig dag och orken tog slut.

Det blev inte många timmars sömn i natt, min högra axel höll mig vaken. Jag måste erkänna att det fanns stunder då jag kände att paniken inte var långt borta. Apparaten som pytsar ut de olika gifterna låter som en ambulans och ibland så vill den ha tillsyn. Då skall jag ringa på klockan och då kommer någon i nattpersonalen och tänder upp i rummet och kollar att det inte är nån slang som blivit klämd. Det är två herrar till på rummet, men vi har inte börjat umgås. Vi har påbörjat vår behandling samtidigt, så vi lär få dras med varandra i fyra veckor.

Klockan sex så kom nattpersonalen in för att ta prover, och det var väl precis när jag fått en blund. Två timmar senare är det frukost och jag har uppmanats att själv gå ut till köket för att hämta den. Sedan blev det dagens genomgång av de nya regler som gäller i mitt nya liv. Aldrig äta frukt eller grönsaker med skalet på, bara kokt eller stekt mat. Farewell till sushi! När läkaren var här med sitt entorage så uppmanades jag ställa frågor. Det är märkvärdigt att alla de frågor som man funderar över när det är släckt och mörkt de är putz weg.

I eftermiddags kom Camilla. Jag har aldrig förstått hur viktiga sjukbesök är. Här på salen är jag omgiven av snälla och vänliga människor som hjälper mig med min medicin och frågar hur jag mår. Här finns två herrar som befinner sig i exakt min situation och vi mossar på varandra och jag strör kommentarer om att jag tyvärr kommer att hålla dem vakna i natt eftersom jag fått vattendrivande medicin. Men dessa människor betyder ingenting för mig annat än just i stunden när de byter från en sorts medicin till en annan. Men när jag får besök av Camilla eller någon som kommer för att jag är här, då betyder det så oerhört mycket. Nu skall den som inte kan komma så ofta inte ha dåligt samvete för det, för jag förstår. Men samtidigt vill jag att ni skall förstå att en kram av någon i familjen är en direktverkande medicin.

Fredrik och jag var här klockan halv åtta i morse. Vi blev väl mottagna och jag fick en egen säng – mitt hem under fyra veckor. För första gången fick jag dra på mig sjukhuskläder och hänga in mitt privata jag i ett litet, litet skåp. Sedan bar det iväg till ultraljud för att kolla hjärtat. Förutom ett visst läckage, som inte är ovanligt för gamla gubbar, så var hjärtat OK enligt röntgenläkaren.

Sedan blev det att åka till operation för att lägga in den kanyl som man skall mata in cytostatikan genom. Läkaren hade stora svårigheter och fick kalla på en kollega. Resultatet skulle sedan kollas genom en ny röntgen. Väl uppe på avdelningen skulle man precis påbörja cellgiftsbehandlingen när det kom besked att kanylen (CVK) inte var OK. Iväg till en annan operationsavdelning där man opererade medan man röntgade. Man hittade då att kanylen hade knippat sig, och under arbetet med att rätta till detta gjorde det så ont att jag höll på att svimma. Men jag överlevde! Klockan fem kunde man äntligen påbörja cytostatikabehandlingen.

Det var väldigt lugnande att ha Fredrik här nästan hela dagen. Camilla kom på besök vid femtiden och Annika ringde från Zambia. Mina barn är så omtänksamma!

Beskedet jag fick av läkaren igår var att den första behandlingen skulle vara en vecka med cellgifter och sedan tre veckor där man följer upp med en massa prover. Idag har jag fått reda på att i slutet av de fyra veckorna blir det en ny cellgiftskur, men efter denna får man vara konvalescent i hemmet, men med tre besök i veckan för provtagning. Sedan följer ytterligare två kurer med cellgifter med efterföljande vila i hemmet och flera besök i veckan på Hematologens öppenmottagning. Denna första behandlingsperiod sträcker sig alltså fram till årets slut. Vi kan alltså skippa skidresan till Alperna.

Jag hoppas naturligtvis att efter dessa tre månader att man skall kunna dra ner på behandlingar och uppföljningar, det vill säga att livet återgår till något mera normalt. Det blir aldrig samma liv som före leukemin, men förhoppningsvis blir det ett nytt och meningsfullt liv.

I går, måndagen den 3e oktober 2016 klockan 10:00, så började ett nytt kapitel i mitt sjuttiosjuåriga liv. Jag var kallad till besök hos en läkare på Hematologimottagningen på Sahlgrenska sjukhuset. Hon sa rakt ut att jag hade en akut leukemi, det som man ibland populärt kallar blodcancer. Jag fick också beskedet att om jag inte lät behandla min leukemi utan bara lita till blodtransfusioner, så skulle jag kanske snart drabbas av någon elak infektion som man inte skulle klara av. Istället så rekommenderade doktorn en cellgiftsbehandling under sex till sju dagar med en konvalescens på sjukhuset under ytterligare tre veckor. Det fanns en tredje möjlighet med injektioner i magen, men med sämre prognos. Tillsammans med Camilla och Fredrik så valde jag den tuffa behandlingen, och den började man med klockan åtta i morse.

Jag har aldrigt tidigare legat på sjukhus, men jag har ju vana som medföljare åt Karin, så sjukhusrutinerna känner jag till, fast inte som patient. Jag har känt till mina dåliga blodvärden i tre års tid och min läkare har sagt att ”kanske kan det vara en MDS”, men att mitt eget blod skulle kunna bli min död det fanns bara inte på kartan. Faktum är att jag känner mig bra så när som på att jag är trött, och jag har inte fattat ännu att jag bär på en allvarlig cancersjukdom. Jag måste lära mig acceptera min sjukdom. Jag måste vänja mig vid att ärligt svara dem som frågar hur det är med mig att jag har en svår sjukdom, men att jag tillsammans med personalen på Hematologen kämpar emot den. Jag måste kunna säga: Jag har leukemi, precis lika naturligt som jag skulle ha sagt: Jag är förkyld eller Jag har stukat en fot. Leukemi är ingenting som jag vill ha och ingenting som jag kan säga att jag måste skylla mig själv för att fått. Men, jag älskar livet och jag kommer att kämpa mot de krafter som nu försöker ta död på mig.